Monthly Archives: June 2011

Muffinar, muffins, muffinsar — vad heter de?

Det här är citron­muf­fi­nar med vallmofrön.

Jag väl­jer att använda ordet muf­fi­nar här på blog­gen, och i verk­lig­he­ten. En muf­fin, flera muf­fi­nar. Varje gång jag säger det högt bland folk måste jag för­klara mig. Jag för­sö­ker inte omvända er (jo, lite då), jag för­sö­ker för­klara var­för jag har valt att göra som jag gjort. Det är den för­kla­ringen som kom­mer här…

Muf­fin har antag­li­gen vand­rat från eng­els­kan till svens­kan. Om det eng­elska ordet muf­fin hit­tar jag det här i ett ety­mo­lo­gi­upp­slags­verk online:

muf­fin 1703, moo­fin, pos­sibly from Low Ger. muf­fen, pl. of muffe ”small cake;” or somehow con­nec­ted with O.Fr. mouff­let ”soft” (said of bread).

Nu är ursprunget kanske inte så vik­tigt, men låg­tys­kan lig­ger svens­kan nära geo­gra­fiskt (och sen är ju svens­kan ett ger­manskt språk), och kanske kan få vara med på ett hörn i reso­ne­manget ändå.

Bild från wiki­pe­di­aar­ti­keln om låg­tys­kans geo­gra­fiska spridning.

Hur som helst. Låne­or­det tycks alltså vara muf­fin, utan ett –s. S:et är en plu­ral­böj­ning i eng­els­kan: one muf­fin, many muf­fins. Inte kons­ti­gare än så. Var­för skulle vi låna in eng­els­kans (eller var­för inte tys­kans, då?) plu­ralän­delse till våran svenska sin­gu­lar­form? frå­gar jag mig (och dig!) då.

Ett av de dum­maste (rent ut sagt) sva­ren på den frå­gan går i stil med: ”men det är ju ett eng­elsk ord, då ska det böjas på eng­elska”. Det finns en skill­nad mel­lan låne­ord och kod­väx­ling.

  • Låne­ord är ord som tas in i språ­ket och som anpas­sas till det egna språ­kets uttal och gram­ma­tik. Exem­pel på det är till exem­pel chauf­för från frans­kan. Stav­ning, uttal och böj­ning skil­jer sig från ori­gi­na­let chauf­feur. 
  • Kod­väx­ling kal­las det när talaren/skribenten byter språk lite hul­lerom­bul­ler. Om jag all of a sud­den bör­jar skriva på eng­elska, för att sedan switch till­baka efter en fras eller ett ord utan hän­syn till (i det här fal­let) svens­kans uttal/stavning och böj­ning så är det kod­väx­ling. Det här är van­ligt i tal­språk, gärna i fack­språks­sam­man­hang där alla ord kanske inte är över­satta till svenska.
  • Låne­ord är ofta att före­dra fram­för kod­väx­ling: språ­ket fly­ter bättre och man slip­per genom ofta enkla anpass­ningar domän­för­lust (domän­för­lust bety­der att tala­ren sak­nar språk­lig kun­skap inom ett område, vil­ket är dåligt när alla talare upp­le­ver det, för då sak­nas den domä­nen inom språ­ket. På ett före­tag kanske kun­ska­pen om de egna pro­duk­terna inte går att uttrycka på svenska, för att före­ta­get arbe­tar inter­na­tio­nellt. Är inte det synd?)

Att i det här fal­let — Fal­let muf­fin — ill­vägra att se det som ett låne­ord utan istäl­let hävda kod­väx­ling är alltså inte det bästa (dess­utom skulle det fort­fa­rande heta muf­fin utan –s i sin­gu­lar då). Dess­utom skulle väg­ran till svensk gram­ma­tik ge meningar såsom:

- Vill du smaka på the muf­fin, jät­te­gott med blåbär!

För om svensk plu­ral­bild­ning inte får vara med, var­för ska svensk bestämd­het fin­nas med? ”Eng­elska ord ska böjas på eng­elska”. Med det reso­ne­manget i åtanke, hur blir det med ord på språk talaren/skribenten ej kan? Ska tyska låne­ord böjas enligt tyskt möns­ter, franska efter franska, ara­biska efter ara­biska? I så fall skulle svens­kan inte längre vara ett språk utan ett kollage.

Slut­sat­ser så här långt: på svenska borde det heta en muf­fin i sin­gu­lar och vi borde för­söka att anpassa ord från andra språk till de gram­ma­tiska möns­ter som redan finns i svenskan.

Om det nu heter en muf­fin, hur var det då med pluralformen?

Det som känns van­li­gast i det all­männa språk­bru­ket är en muf­fins, flera muf­fins. Men jag har råkat ut för fler vari­an­ter än jag orkar med; du får lista gärna dina dum­maste i kom­men­ta­rerna. Så här står det på språkrå­dets hem­sida:

fråga
Hur heter det: en muf­fins, flera muf­fin­sar?
svar
Det heter antingenen muf­fins, muf­fin­sen, flera muf­fin­sar ellerett muf­fins, muf­fin­set, flera muf­fins.Det skulle också kunna heta: ett muf­fin, muf­fi­net, flera muf­fin, men sådana s-lösa for­mer är ovanliga.

Och så här ser det ut i SAOL:

muf­fins s. –en äv. –et; pl. = • bakverk

Enligt ovan reso­ne­mang för­svin­ner de flesta av de rekom­men­de­rade for­merna, kvar finns ett muf­fin, muf­fi­net, flera muf­fin. Men jag före­drar en muf­fin, muf­fi­nen, flera muf­fi­nar.

Först och främst så är det en skill­nad i genus: så kal­lat n-genus (en) eller t-genus (ett). Jag ser ingen anled­ning till att avvika från det gängse genu­set, alltså det som används när muf­fins (en muf­fins är van­li­gare än ett muf­fin) används, och väl­jer där­för n-genus: en muf­fin. Ett muf­fin ökar bara kon­tras­terna från den van­li­gare for­men, och det är inte det jag är ute efter — att prin­ci­piellt vägra använda samma ord som andra.

Då åter­står att välja plu­ralän­delse. Det finns några olika i svens­kan, till skill­nad från eng­els­kan som bara har en (-s). Det finns några all­männa möns­ter när det gäl­ler vil­ken ord­stam som får vil­ken plu­ral­böj­ning, men det är långt ifrån dom­de­rande reg­ler som gäl­ler alla ord alltid.

  • stol – stol ar
  • tavla – tavl or
  • bild – bild er
  • sko – sko r
  • yrke – yrken n
  • bord – bord Ø (ingen, eller noll-ändelse)
  • hit – hit s

- Aha! säger den upp­märk­samme läsa­ren nu. HITHITS! Det står så!
Jo, men så är det inte jag som hit­tat på lis­tan hel­ler… Ändel­sen –s används främst om låne­ord, står det i en av mina böc­ker. Lar­vigt och synd tyc­ker jag. Men när det gäl­ler hits eller andra ord som jag kanske använ­der två gånger om året och ald­rig i skrift känns det inte som att jag behö­ver bry mig så myc­ket. Muf­fi­nar är ett av mina van­li­gaste ord. Då är det också rim­ligt att använda det på ett genom­tänkt sätt som jag är bekväm med.

Myc­ket lig­ger hos språ­kan­vän­da­ren själv — vad känns rätt? För mig känns muf­fins fel, för dig kanske muf­fi­nar känns fel. Så kan det vara. Men jag tror på att man ska välja böj­ning efter hur det känns, blir du glad av en viss böj­ning? Jag kan till exem­pel inte säga dump­lingar, ni vet de där hippa deg­kny­tena, utan att le. Visst låter det gul­ligt? Dumplingar…

Min språk­känsla säger mig att –ar är den av ovan lis­tade ändel­ser som pas­sar stam­men muf­fin bäst. Då är det också den jag använ­der. Min språk­känsla säger mig också att hur man än vän­der och vri­der på det så är en muf­fins något av det kons­ti­gaste som finns i svens­kan idag. Flera muf­fins accep­te­rar jag myc­ket hellre, även om jag inte gärna använ­der det själv.

Allt detta har lett fram till följande: 

en muf­fin, muf­fi­nen, flera muf­fi­nar, de där muf­fi­narna

Så, vad heter dina muffinar?

Posted in Muffinar, Om ett ord | Tagged , | 6 Comments

Mycket bakat i Habo

Här hemma hos för­äld­rarna blir det myc­ket bakat. Inte rik­tigt lika myc­ket foto­gra­fe­rat. Mest är det sånt jag gjort förut; muf­fi­nar har jag gjort fem eller sex sat­ser av sen jag kom hit tror jag. Ni som föl­jer mig på twit­ter får höra om alla muf­fins­bak direkt! Har du inte tes­tat mitt bästa muf­finsre­cept än? HÄR hit­tar du det.

Igår blev det en banankaka med cho­klad, för det låg två bruna bana­ner i köket. HÄR är det receptet.

Jag och min mor hjälpte till att för­be­reda ett stu­dent­fi­rande. Jag gjorde tre pajer och en dub­bel sats schwei­zer­nöttårta som gräd­da­des i lång­panna och skars i bitar.

- Malin vad god den där nöt­ka­kan var! Den måste jag ha recep­tet till! sade vuxna på fes­ten. Vär­din­nan hade det ned­skri­vet, så jag tror det löste sig. För er andra:
HÄR är det.

Dess­utom har det bli­vit några hal­lon­läng­der… Idag på mid­som­ma­raf­ton bakar jag blå­bärsmuf­fi­nar att ta med till fest­lig­he­ter under det svåra begrep­pet ”knyt­ka­las”. Hm, tänkte jag, muf­fi­nar går all­tid åt.

Bakar ni också mer när ni är hemma hos för­äld­rarna? Eller är det sems­ter­käns­lan som gör att jag bakar mer? När bakar ni som mest?

Glad mid­som­mar, var äter ni för des­sert ikväll?

Posted in Mjuka kakor | Tagged , , | Leave a comment

Jordgubbstårta med citronkräm och marängbottnar

Fra­siga och sega maräng­bott­nar, syr­lig citron­kräm, grädde och jordgubbar.

Den här desserten/tårtan har jag gjort flera gånger, men av någon anled­ning ald­rig blog­gat ordent­ligt om. Jag skrev kort­fat­tat i maränggui­den om den, men den för­tjä­nar helt klart ett eget inlägg.  Den bru­kar ätas upp myc­ket fort av gäs­terna — ”all­tid en succé” och lik­nande klas­siska fra­ser läm­par sig utmärkt här.

Maräng­bott­narna

4 ägg­vi­tor
2 dl strö­soc­ker
3 dl puf­fat ris (leta på flinghyllan)

1. Sepa­rera äggen och vispa ägg­vi­torna, vispa i sock­ret pö om pö tills du har en blank maräng.

Osä­ker på hur man gör maräng? Läs min marängguide.

2. Ställ ugnen på 125 gra­der. Vänd ner riset i marängen. Smöra ett bak­plåts­pap­per och lägg på en plåt. Använd en slic­ke­pott och bre ut marängen på papp­ret. Grädda i ca 1 timme och 20 minu­ter. Ta ut ur ugnen och låt svalna.

Citron­krä­men

saft från 1 citron
4 äggu­lor
1 dl strö­soc­ker
1 msk vete­mjöl
1 dl visp­grädde
75 g smör

1. Blanda citronsaft, äggu­lor, strö­soc­ker, vete­mjöl och visp­grädde i en kastrull. Värm under upp­rör­ning tills det tjock­nar men und­vik att koka krä­men. Ta av från värmen.

2. Tärna smö­ret och rör ner en bit i taget i den varma krä­men. Låt svalna.

Gar­ne­ring

1 liter jord­gub­bar
3 dl visp­grädde
citron­me­liss
florsocker

Mon­te­ring

Bryt marängen så du får två bott­nar. Bre citron­krä­men på den ena. Lägg på den andra bott­nen. Vispa gräd­den, bre på uppepå marängen och lägg på jord­gub­bar. Pudra flor­soc­ker över (med hjälp av en teboll). Ät snart.

Posted in Efterrätter, Tårtor | Tagged , , , , , | Leave a comment

Makroner #3

Jag såg min chans till guid­ning i elän­det och tog den — Emma och jag skulle göra mak­ro­ner! Hon har ju lyc­kats förr, medan jag bara miss­lyc­kats (#1 och #2).

Några slut­sat­ser om vad jag gjort för fel:

  • Jag äger ingen mixer och har alltså inte mixat flor­sock­ret till­sam­mans med man­deln. Det borde jag ha gjort. Tips på en mixer som är bra, bil­lig och enkel att för­vara mot­ta­ges gärna.
  • Jag har vis­pat min maräng för hårt.
  • Jag har varit all­de­les för feg när det gäl­ler att vända ihop sme­ten. Våga!
Några slut­sat­ser i allmänhet:
  • Vilan­det är viktigt!
  • Skulle nog ha gräd­dat våra på lite lägre värme och någon minut längre. Då skulle föt­terna antag­li­gen inte ha plat­tats till när de kom ut ur ugnen. Dess­utom skulle de ha stel­nat mer på under­si­dan (vissa var lite för mjuka).
  • Att göra flera plå­tar med färre skal på där alla är pla­ce­rade i mit­ten är nog klokt. Nu sprack några som stod längst ut.
Vi gjorde på fransk maräng. Vi skål­lade, ska­lade, malde, tor­kade, mix­ade man­deln. Lätt vaniljkryd­dade. Fyllda med en ganache (ca 60 cho­klad och 40 grädde) på 70%-ig choklad.
Här syns hur sega ytan blir efter vilan:
När jag har lyc­kats några gånger och så på egen hand så åter­kom­mer jag så klart med ett full­stän­digt recept.
Posted in Småkakor | Tagged , , , , , , , , | 1 Comment

Värnamo, getter och scones

Nu när jag är hemma i Jön­kö­pings­trak­ten kan man träffa gamla fina kära vän­ner mest hela tiden. Det är unge­fär hur fint som helst. Till exem­pel kan man åka till Vär­namo (med Julia som Ber­lin­blog­gar HÄR) för att hälsa på finaste Emma. Då kan det bli lite så här:

Vi gick till hem­bygdspar­ken där det fanns kil­lingar. På vägen dit hit­tade vi Bruno Matt­son­muséet. Nu ver­kar ju de små pluttenosh-getterna fina och så…

 

… tills man inser att de har väl­digt läs­kiga pupiller!

Det råkade vara ”triv­sel­kväll” så det fanns drill­flic­kor och en mar­che­rande orkes­ter. Vi trivdes.

Till mid­dag hade vi ätit kött­bul­lar kryd­dade med basi­lika och par­me­san som fick koka i tomat­sås i ugnen. Inte helt fel. Men är det myspys så är det och då ska det vara te och sco­nes — oav­sett hur mätt man är. Emma har unge­fär värl­dens största tekoppar.

Sco­nes! Recept finns HÄR.

Emma och Julia var ytterst tvek­samma till mina libe­rala sco­nes­vär­de­ringar. Jag bru­kar näm­li­gen inte bemöda mig med att knåda ihop de sista mjöl­res­terna som ham­nar i bot­ten av bun­ken utan bara köra in sme­ten utan dem. Det var inte så popu­lärt. Men goda blev de min­sann. Jag tror att det är så att om man foku­se­rar på att få med ALLT mjöl så är det så himla lätt att över­ar­beta degen att de blir sega och dåliga på grund av det.

Sen tit­tade vi på Buffy och sen gick vi och la oss. Dagen därpå gjorde Emma och jag mak­ro­ner. Men om dem får ni läsa en annan dag.

 

Posted in Bröd | Tagged | Leave a comment

Om att äta fransk maräng

 

Om du nu har bakat dina franska maränger som de är, då skulle jag rekom­men­dera en klas­si­ker till des­sert: marängs­viss. Den behö­ver inte vara klas­sisk, men vari­an­ter på temat är all­tid lyckat.

Välj mel­lan:

banan
grädde
vanilj­glass
cho­kladsås
annan frukt
frysta bär
annan smak på glass
kolasås
och så vidare.

Bil­li­gaste cho­kladså­sen gör du genom att koka upp lika delar soc­ker, kakao och vat­ten under omrörning.

Om maräng­bott­nar. Om du ska använda maräng som bot­ten i en tårta så fun­dera lite kring hur du vill göra. Om tår­tan får stå länge så mjuk­nar marängen av fuk­ten från fyll­ningen, näm­li­gen. Där­e­mot bru­kar res­ten av tår­tan vinna på att stå lite. Mitt bästa tips är att vända ner lite puf­fat ris i marängs­me­ten. På så vis får du fra­sig och mjuk­seg maräng. Visst låter det inte helt dumt? Gör till exem­pel en tårta så här: vispa marängsmet, vänd ner puf­fat ris, sprid ut över ett bak­plåts­pap­per och grädda. Dela i två långa bitar när du tar ut ur ugnen. Använd den ena som bot­ten, bre på citron­kräm, lägg på den andra maräng­bott­nen, bre på vis­pad grädde och deko­rera med jord­gub­bar (på som­ma­ren, frysta bär på vintern).


Posted in Efterrätter | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Fransk maräng

Nu har vi kom­mit till­baka de lite mer kon­kreta delarna när det gäl­ler maränger. Äggen är sepa­re­rade, teo­re­tiska kun­ska­per inför­skaf­fade, och så har vi kol­lat på vad andra und­rar om maränger. Nu är det dags att fak­tiskt vispa marängen! Här går jag ige­nom fransk maräng som alltså görs på ägg­vi­tor och strö­soc­ker som vis­pas ner.

Till van­liga maränger som ska bakas och ätas som de är bru­kar jag ha ”hälf­ten soc­ker”, alltså såhär: 2 ägg­vi­tor = 1 dl strö­soc­ker, 4 ägg­vi­tor = 2 dl strö­soc­ker. Alltså: 2n ägg­vi­tor = n dl strö­soc­ker. Ibland är det mindre, ibland mer bero­ende på recep­tet. Ju mer soc­ker desto längre tid tar det att vispa.

1. Häll vitorna i en bunke (till en assi­stent om du har en sån). Ta fram elvisp (eller vispverktyget)

2. Vispa lång­samt så att ägg­vi­torna kom­mer igång, pro­tein­trå­darna ska hinna med att separeras.


3. Öka far­ten till medel (jag använde steg 6 av 10 på min kit­chen aid).


4. Häll i sock­ret pö om pö. Vispa tills soc­ker­kor­nen för­svun­nit, häll då i lite mer och fort­sätt så tills allt soc­ker är i och sme­ten är slät. Obser­vera att det här tar tid. Till till exem­pel en bud­a­pe­strulle tar det unge­fär en 20–30 minu­ter att vispa marängen. Räds icke, det är ju bara att stå där (dock kan man bli lätt hyp­no­ti­se­rad av vis­pens rörel­ser efter en stund). Avsluta med att höja has­tig­he­ten och vispa sme­ten jät­te­fort i någon sekund.


5. Nu har du en glän­sande marängsmet! Om du inte ska ha den som del i någon annan smet så kan du baka den som den är (eller var­för inte deko­rera muf­fi­nar med och sedan flam­bera?) Sme­ten är dess­utom så tjock att det utan pro­blem går att vända bun­ken upp och ner utan att få smet i huvu­det. Om marängen är lös (något som ver­kar van­ligt) beror det alltså på att den inte fått ordent­ligt med tid på sig att vispa in sock­ret ordent­ligt. För om den får det så blir det styv.


6. Spritsa/klicka ut och grädda i 100 gra­der i 2 tim­mar. Låt sedan stå kvar i ugnen. I min bok står det upp emot 8 tim­mar, men låt gärna stå över nat­ten. Då blir de torra rakt ige­nom, vil­ket är det man är ute efter. Om du vill ha dem sega så gräd­dar du natur­ligt­vis lite kor­tare tid och äter upp samma dag.

Posted in Efterrätter | Tagged , | 4 Comments