Jag tän­ker myc­ket på dia­lek­ter just nu. I en dis­kus­sion på twit­ter för­sökte jag för­klara hur jag själv pra­tar. Små­ländska, föreslog näm­li­gen någon, och det är inte sant. När jag flyt­tade till Stock­holm trodde de att jag var från Göte­borg, för att ”nån­ting nån­ting väst syd”. När jag är i Göte­borg tror de att jag är från inlandet.

Under reto­rik­kur­sen i våras skulle vi hålla en pre­sen­ta­tion om något språk­ve­ten­skap­ligt och fram­ställa det popu­lär­ve­ten­skap­ligt. Jag gjorde det enkelt för mig och pra­tade dia­lekt. Det blev alltså en fyra­mi­nu­ters­pre­sen­ta­tion om jön­kö­pings­di­a­lek­ten. Då var vin­keln inte så myc­ket vilka av dra­gen som finns i mitt eget språk, eller hur dia­lek­ten för­hål­ler sig till andra, eller ens om den är en egen dia­lekt. Istäl­let vink­lade jag det så att jön­kö­pings­kan fick vara ett exem­pel på hur en grupp män­ni­skor använ­der språ­ket för att skapa gemen­skap och hur språk på det viset formas.

Det finns inte så myc­ket skri­vet om jön­kö­pings­kan, men vid en enkel goog­ling dyker det i alla fall upp lite ord­lis­tor av typen ”du vet att du är från Jkpg när du vet vad detta bety­der”. För mig är hälf­ten av orden främ­mande, och res­te­rande såna jag har använt eller haft kom­pi­sar som använt. Jag skri­ver ”har använt” för att myc­ket av det har för­svun­nit ur mitt språk; det var länge sen jag utbrast schöön! när jag slog mig.

Nå, här är min presentation:

Hej jag heter Malin Born­höft och språk­kon­sult. Det är väl­digt roligt att vara här på fram­tids­da­gen i Stock­holm och lyssna på alla kun­niga per­so­ner. Jag kom hit i morse med tåg från Jön­kö­ping, och ska idag prata lite om just Jön­kö­ping. Jag ska fort­sätta efter­mid­da­gen här idag med att prata om hur språk utveck­las och exemp­li­fi­era med jön­kö­pings­di­a­lek­ten. Alla vet vi att språk utveck­las, men det är inte all­tid lätt att för­stå hur och var­för, allra helst när utveck­lingen tycks gå i en rikt­ning man inte tyc­ker om. Jön­kö­pings­di­a­lek­ten är ett strå­lande histo­riskt exem­pel på hur språk­för­änd­ring har gått till i alla tider, och kom­mer fort­sätta gå till. Den växte fram på 50– och 60-talet och var oer­hört girig och lånade ord från allt den kom åt.

Jön­kö­ping lig­ger på Vät­terns södra udde i skar­ven mel­lan Små­land och Väs­ter­göt­land. I flera hundra år har läget gjort att sta­den fun­ge­rat som en knut­punkt och mark­nads­plats för alla som reser i södra Sve­rige. Det ledde till att många av resan­de­fol­ket ham­nade i Jön­kö­ping. Många av dem talade romani.

Språk är ett sätt att visa sin iden­ti­tet. Var­i­från man kom­mer, hur gam­mal man är. Om ni hade fått se repli­ker från mig och min mor­mor utan att veta vem som är ung och vem som är gam­mal hade ni nog ändå kun­nat gissa rätt.

Under 50– och 60-talen upp­fanns ton­å­ren. När man är ung är iden­ti­tets­ska­pan­det extra vik­tigt, så ton­års­språk bru­kar ofta vara spe­ci­ellt. Pre­cis som all­tid används språ­ket som ett sätt att skapa gemen­skap och sam­ti­digt mar­kera mot för­äl­dra­ge­ne­ra­tio­nen: vi är inte som ni, vi är häf­tiga och ni är för­le­gade. Eftersom Jön­kö­ping var en knut­punkt för många olika språk och kul­tu­rer fanns det många språk­drag och ord för ung­do­marna att välja mel­lan och ta in i sitt språk. Det finns språk­drag från romani men också från mån­sing, knopar­moj, ekensnack.

Jön­kö­pings­kan har till skill­nad från små­länds­kan och skåns­kan inga dif­tonger: det heter kamera och inte kau­mera. Annat som är typiskt är att ingen nån­sin utta­lar långa rul­lande Rrrr. Söde[R] om Jön­kö­ping ä[R] det bak[R]e R och norrut är det främre, så Jön­kö­ping ver­kar ha fast­nat utan ordent­liga R alls i skar­ven. Man bestäl­ler alltså en vaam kaav me brö när man vill ha en varmkorv.

Och när R står före S blir det ss och inte rs: Ida äre fössta toss­dan i mass å ja bli tös­sti av att regne fossa ner.

Sen finns det så klart en del spe­ci­fika ord: Karln blir kaan och används i uttryck som Va gö du, kaan? som bety­der Vad hål­ler du på med? Vill man där­e­mot mar­kera revir byter man ut kaan mot muschen som kan över­sät­tas med man­nen. Där­med blir Va gö du, muschen? betyd­ligt hot­ful­lare än Va gö du, kaan?

Mest känt är kanske utro­pet Ossj devon som bety­der unge­fär oj eller her­re­gud, och som prydde tele­fon­ka­ta­lo­gen i områ­det när Eniro ville ha lokal prä­gel på omsla­gen 2007. De flesta lånord hand­lade just om sex och snusk och kri­mi­na­li­tet, och annat som är kul när man är ung, som det bru­kar bli med slang. Man väl­jer helt enkelt de ord som är star­kast lad­dade när man vill mar­kera sin tuffhet.

Idag är de som var unga på 50– och 60-talen inte ett dugg unga längre. De som var unga efter dem använde språ­ket på pre­cis samma sätt: att mar­kera mot de äldre. Där­för har många av de spe­ci­ella orden inte spri­dits utan­för den första gene­ra­tio­nen. Vissa drag är så klart kvar, som motta i Håve motta Fär­je­stad eller att lägga en bell som bety­der att ramla. Andra finns kvar i för­änd­rad form: tykig har bli­vit tyken, som bety­der unge­fär uppkäftig.

För att avsluta, kom­mer språk­kon­takt som den som fanns i Jön­kö­ping för sex­tio år sedan påverka alla svenskars språk och ta större plats i språk­ut­veck­lingen fram­ö­ver, då vi möter fler språk i vår var­dag i denna glo­bala tid. Språ­ket är i stän­dig för­änd­ring: det enda som är kon­stant är ung­do­mens strä­van efter häftighet.

Tack för mig.