En fråga som all­tid dis­ku­te­ras när en läser språk­ve­ten­skap över­lag är den om vad som egent­li­gen skil­jer en dia­lekt från ett språk. Språk­ve­tare gör det ofta enkelt för sig och und­vi­ker en sådan upp­del­ning och kal­lar alla språkva­ri­an­ter för vari­e­te­ter.

Kanske skulle nors­kan kunna ses som en svensk dia­lekt? Redan vid den frå­gan känns sva­ret instink­tivt: men det är ju ett eget land! Som vi ägt och som är glada att slippa oss! Klart nors­kan är ett eget språk! Huruvida något är ett språk har alltså myc­ket att göra med poli­tik och histo­ria, och är inte bara en fråga för språkvetare.

Inom alla veten­ska­per finns det skämt och sånt som ”man bru­kar säga”. Inom språk­ve­ten­ska­pen finns ”Språk är en dia­lekt med en flotta och armé”, som fångar den poli­tiska dimen­sio­nen. Det är bara det att varje gång – och det bör­jar bli ett bra gäng gånger nu – jag hört en före­lä­sare dra till med den defi­ni­tio­nen har det inte låtit så. Det har istäl­let låtit så här: ”Man bru­kar säga att ett språk är en dia­lekt med flotta och armé”. Det där ”man bru­kar säga” finns lik­som all­tid där.

Så inom språk­ve­ten­ska­pen bru­kar vi säga att vi bru­kar säga att ett språk är en dia­lekt med flotta och arme. Lite över­flö­digt, tyc­ker jag.