Den heterosexuella spelplanen

En bild på ett påhittat brädspel med olika "faser" i det tänkta heterolivet

Jag hittade en gammal tweet från för flera år sen om när jag gjort slut med en kille jag var ihop med. Den handlade om känslan av att kasta bort sin framtid.

I relationer med män, oavsett i vilken ”fas” relationen befinner sig, har jag känt att framtiden var utstakad: en ska bara se till att det är just den mannen en ska löpa banan ut med. Jag kände mig så oändligt instängd. ”Jaha, är det såhär det ska va.” Det var ju det alla sa. ”Han är snäll, ni får vackra barn. Alla karlar är ju hopplösa, barn är roligt, tänk om ni hittar ett fint hus, ni måste bara kompromissa, du kan inte va så arg hela tiden.”

Jag var verkligen arg hela tiden. Jag ville ju inte ha det så. Jag ville inte etablera mitt heteroliv och sen slå tärningen och flytta framåt.

Jag ville ha en annan spelplan.

Varje möte med en man som inte slutat i tills döden skiljer oss åt är bortkastad framtid, försummad heterosexualitet. Jag misslyckades. Jag kände viss ledsamhet över att inte flytta framåt på den heterosexuella livsbanan, att hela tiden stå över ett kast. För hur blir livet om jag inte gör det?

Jag har i relationer med kvinnor känt att det är lätt att kompensera för icke-heterosexualiteten genom att överdriva tvåsamhetsnormerna: ”Tänk om jag och hon hittar ett fint hus, lär oss kompromissa och vara lyckliga tills döden skiljer oss åt. Och barnen blir nog vackra.” Den spelplanen är lockande då jag slipper fatta beslut om mitt liv, samt vinner heterosamhällets acceptans. Vi är som ni, kolla barnen bara.

Men det har också känts instängt. Vad i det som är internaliserad homofobi: ”jag bara låtsas, efterapar”, vet jag inte riktigt. Men det har sannerligen inte känts instängt på samma sätt. Jag har alltid känt att jag kan tycka om partnern ifråga. Med kvinnor har jag känt mig instängd, rädd, oälskad, osäker. Men aldrig konstant arg. Aldrig som om framtiden är komplett hopplös oavsett jag är med eller utan just henne.

Jag känner en motvilja mot att göra slut med kvinnor, då det är som att ge upp och erkänna att kvinnor är fel – att jag nog inte gillade kvinnor trots allt, ni hade rätt – inte bara relationen. Det känns också som en möjlighet att göra slut med kvinnor på ett annat sätt än med män. Relationer med kvinnor är ömsesidiga, riktiga. Kvinnor jag har relationer med ser jag som individer, inte verktyg att passa in i den heterosexuella spelplanen och lyckas i livet tillsammans med. Att värdera måendet och personerna över relationen gör det enklare att fortsätta en relation, men också att göra slut. Att vara med kvinnor och att göra slut med kvinnor känns inte som (att löpa ut eller kasta bort) en planerad instängdhet tills döden skiljer oss åt.

Så nä, jag var inte så ledsen över att kasta bort framtiden med män. Men det var ju meningen att jag skulle va det. Hur skulle det gå med min status? Vad finns utanför spelplanen? Relationer med kärlek – vill jag svara.


Det här är en lätt modifierad rant från twitter som inleds med den här tweeten:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/572417788242993152