Det bästa med att vara lesbisk

Ritad färgglad bild på två tjejer som hånglar på en picknickfilt en sommardag.

Jag är glad exakt varje dag att jag är gay. Lättad. Jag kunde inte somna kvällen innan jag skulle skriva den här texten för jag var så glad – för det finns så mycket!

Sen hur jag ska förklara det. Vad som räknas som ett bra skäl, eller något som inte i sig behöver förklaras. Andra kan svara till exempel att lesbiska relationer är bra för att potentialen till jämlikhet är större – vilket förutsätts vara bra (nu säger jag knappast att det vore bra att bli förtryckt i sina nära relationer!); eller att delade erfarenheter underlättar – som om lika barn alltid leka bäst. Jag tänkte försöka formulera mer tankar kring det framöver (vi får väl se hur det blir med det).

Ofta svarar folk att det är bra att vara lesbisk för att en har möjlighet att skapa något en verkligen vill ha, och inte bara följa mallar. Jag håller inte med om att det är bra för mig att det inte finns mallar, scheman, att en måste skapa sin egna värld. Jag tycker det är jobbigt, för allt jag då förhåller mig till är ju hur olikkönade par strukturerar sin gemensamma livsbana. Jag önskar fler klyschor om lesbiska relationer, så en har något att utgå från. Eller så gör jag inte det, om klyschor och normer nu är så instängande som vi tror.

Något som är väldigt bra med lesbiska relationer (eller kanske i det här fallet relationer kvinnor emellan) är att de inte grundar sig i kvinnohat. Samhället är organiserat efter relationer mellan män och kvinnor, som bygger på en misogyn arbetsfördelning. Jag och många andra har internaliserat väldigt mycket kvinnohat, och att få existera på egna villkor tillsammans är ett himla effektivt sätt att motverka det. Jag får finnas, vi får finnas. Vi får begära.

Ytterligare bra med lesbiska relationer är att de erkänner kvinnor som hela personer. Heterosexuella väninnor tror jag ser varandra som nästan hela personer, men missar att de kan begära. Jag ser kvinnor som några jag kan möta, i mina romantiska och sexuella begär, med deras begär. Inte som personer med en pusselbit borttagen, bara att ges till andra kön. Det här gäller förstås inte i alla mina relationer (jag ligger inte med alla kvinnor jag känner), men kan finnas närvarande även i icke-romantiska eller icke-sexuella vänskapsrelationer, att begär kan få rymmas även om vi inte begär just varandra. Det innebär förstås att mina begär också får plats, vilket är skönt för jag är så oändligt less på att trycka ner dom.

I relationer med tjejer finns det plats för riktiga begär. Eftersom ingen tycker att vi borde va tillsammans litar jag på att hon är med mig för att hon vill. Vi vinner inte varje gång vi knullar, men det finns en trygghet i att vara med varandra. Om hon vill va med mig, om hon vill ta på mig, om hon vill krama mig, skämta med mig, gå till biblioteket med mig, är allt det bevis på att vi får finnas, hon och jag tillsammans. Det gör det också svårt att avgöra vad det betyder om hon inte visar att hon vill detta: orkar hon inte bevisa sin kärlek konstant både för mig och andra, eller vill hon helt enkelt inte vara med mig? Det här går att koppla till friheten andra beskriver i att skapa sina egna relationer, där ömhetsbetygelserna inte följer heterosamhällets koder, men innebär inte riktigt samma sak.

Jag gillar verkligen ordet begär, för det antyder sexuell lust men också annat, och det är inte ett ord som är nersolkat av manliga författares fantasier om kvinnokroppar: begär betyder inte yppiga bröst och våta grottor.

Det bästa med att vara lesbisk är att jag är lesbisk. Jag kan verkligen inte förklara detta utan att det blir cirkulärt. Jag blir kär i tjejer. Inte i andra. Jag har haft en del närhet och en del sex med andra, men hittills har jag bara varit kär i tjejer och ser inte att det skulle ändras (men det kan det kanske göra). Nu definierar jag lesbiskhet som något som rör romantik, vilket inte nödvändigtvis måste vara fallet, men för mig hör det ihop. Första gången jag var kär i en tjej, första gången en tjej var kär i mig tillbaka, första gången mitt hjärta krossades av en tjej, alla dessa första gånger bevisar bara hur oerhörd kraft dessa relationer och känslor har för mig. Jag har varit glad, kåt, ledsen annars också, men aldrig på det sättet. Aldrig som om det spelar roll. Här undrar jag om olikkönade relationer faktiskt kan uppbåda sådana känslor: går folk runt i dom och känner så här starkt? Och skulle det i så fall verkligen vara ett argument för dom relationerna?


Header med tre lesbiska par med texten LESBISK KRAFT ovanpåJag svarade på en fråga om vad det bästa med att vara lesbisk är. Det här inlägget är en något ändrad version av det svaret.

För dig som vill diskutera sånt som rör lesbiskhet har två vänner, Andria och Linn, och jag startat upp en Facebook-grupp där vi planerar lesbiska stordåd. Den heter Lesbisk kraft och är till för lesbiska kvinnor främst i Stockholmsområdet då vi kommer anordna aktiviteter där vi träffas. Du som funderar på att komma ut som lesbisk för dig själv eller andra är välkommen.

Snart kommer Lesbisk kraft kanske spridas i olika former till hela internet och världen, men tills dess kanske jag korspostar en del av mina grejer här.