Fenomenet kvinna i Det andra könets inledningskapitel

Det andra könet framsida på bokenVad är det att vara kvinna?

Jag läste inledningen i Det andra könet av Simone de Beauvoir häromsistens. Det är en bok som kom innan andra vågens feminism: kvinnor röstade och arbetade, och feminismen som sådan var inte en rörelse. Det andra könet har vad jag förstått blivit en klassiker. Jag tänkte referera lite av innehållet i inledningen och lite om vad jag tänker om det (spoiler: jag gillar det).

I inledningen skriver Simone de Beauvoir om att hon nu har skrivit ett verk om kvinnan. Jaha, så vad är kvinnan för någon, och varför ska hon ägnas uppmärksamhet? frågar hon sig själv och läsaren.

Finns kvinnor ens? Hon skriver att vissa tycks tro att en kvinna finns då hon har livmoder, som en mänsklig hona. Men det avfärdar hon, då uttalanden som “hon är ingen riktig kvinna”, eller “det där är ingen kvinna” kan uttalas om dessa. Att “kvinnligheten håller på att försvinna” tycks vissa tro, trots att dessa honvarelser ju inte alls höll på att försvinna (inte idag heller). Kvinnor ska “förbi kvinnor”, “låta kvinnor vara kvinnor” och dylikt som vi fortfarande får höra, vilket tyder på att kvinna inte alls är något givet av naturen. Det tycks alltså vare sig hos antifeminister eller feminister finnas en “fast kvinna”, utan kvinnan finns i situationer (hon skriver mycket om situation).

Det innebär i sin tur inte att det inte finns kvinnor, och hon avvisar kvinnors idéer om att dom inte vore kvinnor, eller att kvinna inte skulle vara ett relevant ord för dom. Hon säger att kvinnor, hur vi än försöker, inte kan sluta vara kvinnor – vi kan alltså inte bestämma själva, för vi blir och görs till kvinnor, och att inbilla oss något annat är just en inbillning.

Så det finns inget enskilt attribut eller en enskild egenskap eller kombinationer av dessa som gör personer till kvinnor. Att det finns kvinnor är däremot uppenbart: mänskligheten är indelad i två kategorier och det räcker med att titta ut genom fönstret för att se det. Vi skiljer oss från varandra med kläder, leenden, manér, intressen och sysselsättningar. Huruvida detta kan eller kommer att försvinna är inte hennes huvudfråga, utan hon tar sitt avstamp i förståelsen att kvinna inte är något givet, men att kvinnor finns. Hon studerar därefter kvinnan fenomenologiskt, alltså som ett fenomen som existerar.

Jag tycker mycket om detta avstamp. Jag håller med henne om att kvinnor uppenbarligen finns, och ser att andra definitioner av att vara kvinna alltid blir väldigt reducerade:

  • Att vara kvinna är att känna sig som kvinna – hur ska jag veta hur andra känner sig?
  • Att vara kvinna är att ha vissa kroppsfunktioner – trots att det är långt ifrån alla kvinnor som är har fertila livmödrar (och är inte barn eller gamla kvinnor med livmoder då kvinnor?
  • Att vara kvinna är att ha vissa egenskaper som att vara omtänksam – men vi vet nog alla att kvinnor är fullständiga människor som kan ha alla möjliga egenskaper.

Jag känner igen mycket av det hon skriver om från diskussioner idag, där feminism och kvinnor ska diskuteras. Ofta hamnar samtalet i en fråga om vad det är att vara kvinna, och det förutsätts att det ska finnas ett svar, och gärna att det ska vara något som kan förklara allt, som om det finns en förklaring till varför kvinnor som kvinnor ska ha det sämre: “Om vi bara förstår vad det är som gör kvinnor till kvinnor kan vi förstå varför de har det sämre och därmed fortsätta med det.” Det är väl det uttalanden som “det är för att du är kvinna” försöker få folk att tro: du förtjänar detta (där “detta” förstås alltid är något dåligt). Lite som om dom hittar den homosexuella genen kan dom fortsätta va homofober, för då har deras skit koppling till något verkligt tror dom. Istället är kvinna dom processer som gör att vissa har det sämre: att vara kvinna är att ha det sämre än män.

Det känns lite löjligt att försöka “lista ut” vad som gör kvinnor till kvinnor. Vi är uppvuxna i ett samhälle som delar in människor i två könskategorier, och vi har därmed internaliserat alla de könande processer som vi kommit i kontakt med. Vi är alltså jättebra på att identifiera kvinnor som just kvinnor, och att då låtsas som om vi inte alls vet vad en kvinna är blir som en konstig tankelek. Kvinnor finns, titta ut genom fönstret, kön görs hela tiden.

Vi avkrävs hela tiden att göra kön, för att konstant bevisa våra kön, vilket ju inte skulle behövas om nu kön var så naturligt för oss. Det ger mig också hopp: att samhället är så angeläget att upprätthålla skillnader mellan män och kvinnor tyder på att grunden är bräcklig – samtidigt som det kontanta könskapandet gör systemet rigitt. Det är helt enkelt detta konstanta könande som ÄR kön, och kön är vare sig mer eller mindre. Det känns upplyftande tycker jag. Det gör att jag kan känna styrka i lesbiska rum (bara där jag känner så) över att vara kvinna, samtidigt som jag inte måste identifiera mig med eller acceptera den lägre position som är kvinna.

Jag är kvinna men jag är inte ämnad att vara förtryckt. Jag är kvinna och behöver inte skämmas över det. Jag är kvinna och behöver inte distansera mig från det för att bli accepterad.

2 svar på “Fenomenet kvinna i Det andra könets inledningskapitel”

  1. Jag läste den boken som ung och där ´pang´blev jag feminist. Ungenting har inte förändrats nämnvärt så jag är fortfarande feminist vid snart 70.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.