Feminism är tvärtomspråk

Bild på arg streckperson hållande en skylt med texten "Who run the world GIRLS" på. Personen hötter med näven. Skylten är överkryssad med två röda streck.

Feminismen är ett språk kantat av ”borde”. Vi säger saker vi vet inte stämmer, men som vi tycker borde stämma:

  • Det borde vara våra kroppar och våra val, men så är det inte.
  • Vi borde vara värdefulla i vår egen rätt, men så är det inte
  • Vi borde vara viktiga, vi borde vara lyckliga, men så är det inte.
  • Vi borde få bestämma själva över vår åtrå, vår kärlek, vår energi, men så är det inte.
  • Det som idag är kön och sexualitet borde fungera på helt andra villkor, men så är det inte.

Feminismen är ett tvärtomspråk. Vi negerar era skällsord:

  • Vi är inte fula!
  • Vi är inte horor!
  • Vi är inte äckliga!
  • Vår plats är inte i hemmet!

Men ibland är det som om vissa av oss glömt att det är tvärtomspråket vi talar, och anklagar varandra för att tala patriarkatets språk:

– Kvinnor är fria!
– Kvinnor borde vara fria, men det är inte så.
– Varför hatar du kvinnor?
– Du har glömt att du talar tvärtomspråket.

Det kanske bara är att gratulera dem som glömt att de lever i tvärtomvärlden – där påminnelser om patriarkatet är det som inte passar in istället för tvärtom. Det kanske i sig är en stor feministisk vinst.

Feminismen kommer med sina borden och negerande bara skapa tillfällig tröst – för omvälvande förändring krävs något nytt, något som inte ingår i samma språk eller tvärtomspråk alls. För det som sägs kan negeras och ändras med borden, men vi behöver säga det som inte går att säga. En negation är inte en avprogrammering.

Det borde inte vara så här.