Tillåtande komplexitet eller essentialistiska särdrag

Det här är en text om alla vi som fastnar i tankar om alltings komplexitet, alltets rörighet och om hur skönt det kan vara att tänka så. Men också om hur ogivande det är att aldrig erkänna de gränser vi vanligtvis tar för givet, och att vi kanske faktiskt är okonstruktiva när vi tror oss ha genomskådat allt.

Språk, ord och metaforik vet vi väl vad det är

Vi som har möjligheten att grotta ner oss i ett ämne förstår fort att inget är som vi trodde från början. Vi som ägnar oss åt språkvetenskap får på första terminen ställas inför frågor som vi tidigare trodde hade enkla svar: 1) vad skiljer ett språk från ett annat, 2) vad skiljer ett ord från ett annat, 3) vad skiljer en metafor från en konkret betydelse?

1) Alla vet att det finns olika språk. Svenska, danska, tyska, engelska må vara släkt men är ändå olika. Vi är vana vid att språk hör till nationer, tack vare det nationalistiska projektet, och så var det med det. Språkvetaren ser inte dessa skillnader, vare sig i geografin eller i hur flerspråkiga personer använder språkliga resurser.

2) Alla vet väl vad ett ord är! Alla som kan skriva i alla fall. Språkvetare brukar inte kunna konstruera en bättre definition än den enkla: det mellan mellanrummen. Den är besvärlig, eftersom språkvetare ofta inte vill bry sig om text: det är talat språk som är det viktiga språket. Så vi anpassar vid behov definitionen.

3) En metafor är en bildlig betydelse tycker vi vanligtvis, men svår att skilja från den konkreta upptäcker vi snart. Var slutar något vara konkret? När blir kopplingen ord–verklighet tillräckligt svag för att det ska vara en överförd betydelse, och måste vi ha en känsla för överföringsprocessen? De flesta – gissar jag – tycker nog att en spännande bok är ganska långt från en bok som ger spänningar i huvudet eller en bok om spänning och andra elektriska ting.

Särdrag och essentialism

Är allt alltså en enda röra? Nå, det brukar ju inte var så rörigt. Det språk- och andra -vetare brukar göra är att skapa gränser. Det har många biologer ägnat sig åt, och är ett hantverk terminologer är skickliga i. Då utgår vi från binära särdrag. En kopp skiljer sig från ett dricksglas genom att koppen har öra.

Kopp: öra (ja), porslin (ja), glas (nej)
Dricksglas: öra (nej), porslin (nej), glas (ja)

Vi får ju genast problem eftersom vissa koppar är gjorda av glas, en del dricksglas säkert har öron, många koppar är utan öron (förhatligt) och så vidare. Inom industri, tillverkning, organisering på något sätt, är det ofta bra att strukturera upp vad vi har och vilka egenskaper det har.

Vi kan då bestämma att det som skiljer svenskan från andra språk är att det gör något som de andra inte gör (förutsatt att vi hittar något sådant). Problem får vi om 50 år när svenskan inte alls gör så, eller när tyskan börjat göra så. Vi kan bestämma att ett ord är det här, kanske skulle vi kunna säga att ord är det som är mellan pauser i tal. Vi får problem först när vi spelar in tal och lyssnar noga, för där är minsann inte pauser.

Om vi på detta sätt skiljer saker ifrån varandra, och samtidigt tror att den röda blomman med ludna blad skiljer sig från den gula blomman med släta blad på ett sätt som är inbyggt i blommorna, och tillskriver skillnaderna betydelse är vi essentialister. Vi tror på att blomman har en essens som skiljer den från nästa blomma. Den som tror att kvinnan skiljer sig från mannen genom livmoder eller vänlighet är också essentialist.

Om vi inte är essentialister betyder det att vi inte tillskriver de skillnader som finns (bladludenhet, vänlighet) betydelse som gör åtskillnad: alla blommor är blommor, alla människor är människor. Problem får vi direkt, eftersom ”blomma” inte bör skiljas från andra växter, eftersom egenskapen att ge vad vi brukar kalla blomma inte borde skilja den från andra. Och så vidare.

Komplext och tillåtande

Vanligt språk – om ni tillåter uttrycket – är inte uppbyggt kring särdrag och noga övervägda, fysikaliska, kemiska, fakta. Grönt är grönt, långt innan vi kunde mäta ljusets våglängder med annat än våra ögon. Fast så kommer vi till ett språk som har helt olika ord för vårt mörkgrönt och ljusgrönt, så uppenbarligen är gränserna inte inherenta vare sig i våra ögon eller i de spektrum vi kan studera idag. Vi vet väl vad saker är – typ – och det räcker ofta gott.

När vi då grottar ner oss i något och upptäcker stor komplexitet vet vi plötsligt inte vad någonting är. Då kan vi vilja tillåta allt, med argument så som:

Den som kan definiera hårdrock kan återkomma så får vi se om vi ska förbjuda det från Schlagerfestivalen.

Eller:

Den som kan skilja poesi från låttexter på ett tillfredsställande vis är den som får kritisera att Nobelpriset 2016 gick till en musiker.

Argumenten är uppbyggda på så vis att ingen kommer kunna ge en tillfredställande definition, för alla eventuella särdrag kommer kunna kastas bort som irrelevanta. Smidigt va! Eftersom ingen kan peka ut gränsen måste allt vara tillåtet.

Sällan är dock allt tillåtet. En röd blomma kan inte vinna vare sig Melodifestivalen eller ett Nobelpris i litteratur.

den som argumenterar för uppluckring ser fortfarande gränser, kanske de gränser som tjänar ett personligt syfte för personen ifråga.

Backa, titta ut

Sammanfattning: Vi börjar med språkets benämningar, som vi tror att vi förstår men visar sig vara röriga. Ibland förstärker vi gränserna för att skapa ordning, ibland vill vi luckra upp dem för att rörighet är tillåtande.

Själv blev jag oerhört förvirrad över gränsen talat språk–skrivet språk när jag läste The Sociolinguistics of Writing av Theresa Lillis. Där gör hon upp med de särdrag som ofta står som förklaringar till åtskillnaden mellan talat och skrivet språk. Skrivet språk är också flyktigt, talat språk går också att lagra. Skrivet språk är också socialt, talat språk är också ensamt. Jag började bli väldigt förvirrad: finns det inga skillnader? Finns det ingen gräns mellan skrivet och talat språk? Usch så jag kämpade med detta!

Många kämpar också med en tillfredställande definition av kvinna. Det projektet är förgäves, det har några förstått men andra tester nya särdrag. Om det inte får vara barnafödandet och livmodern kanske det är hur vi själva bestämmer, eller erfarenheter av trakasserier på gatan eller något annat: ”10 saker alla kvinnor känner igen” definierar den som inte känner igen de tio sakerna som en icke-kvinna. Finns då inga kvinnor, om vi inte kan definiera subjektet i den feministiska kampen? Om kvinnor inte finns, varför pratar då alla om kvinnor? Här lärde jag mig av Det andra könet hur vi kan tänka: det är bara att titta ut och studera världen, och du kommer upptäcka att kvinnor finns. Vad det är som gör kvinnan till kvinna är komplext och har med makt snarare än något annat att göra.

Därmed finns skrivet och talat språk, det vet vi ju. Vi har backat från den komplexa röran, och återgått till vad vi vet.

Den komplexa röran är dock användbar, för den hjälper oss att studera vad som sker, vad vi tror är självklart och hur saker kan förbättras. Den gör att vi kan studera något utan att fastna i gamla myter. Den är inte användbar som en retorisk poäng som uppgivet konstaterar att allt är för komplext för att förstå, och att allt måste ingå överallt.