Klyschor, lekar, lögner

Det här är ett inlägg som handlar om värdeord, deras eventuella innehåll och hur de används för att upprätthålla vissa typer av lögner.

Alla organisationer ska numera ha (oftast) tre värdeord. De ska fungera både externt och internt: som reklam och som uppfostran. Catharina Nyström Höög skriver: ”I så måtto liknar värdegrunderna marknadsföringstexter, men de kan också betraktas som styrinstrument.” Och i sammanfattningen av Carin Leibring Svedjedals uppsats står det om myndigheters värdeord: ”De främst önskade värderingarna är att myndigheterna och deras medarbetare ska vara kompetenta, inkluderande, pålitliga och serviceinriktade.” Många verkar alltså ha ungefär samma mål.

Klyschor

Än har jag inte läst en tillfredställande definition av vad en klyscha är, men å andra sidan har jag givit upp på tillfredsställande definitioner av det mesta. Kanske kan det vara givande att tala om klyschor i termer av intension och extension.

Inom semantiken finns prototypteorin. Den har som alla teorier sina förtjänster och brister, men är värd att ibland begrunda. Den handlar om att om jag ber dig tänka på en fågel kommer du troligtvis tänka på en ganska typisk fågel. Fågeln flyger, har två ben, lägger ägg, har ett distinkt läte och så vidare. Denna betydelse är antagligen ganska allmän och gemensam. Sen frågar jag om en fågel som inte uppfyller ett av de där kraven inte är en fågel, och då svarar du att jo det är den. Där har vi en kärna och en periferi.

Kärnbetydelsen är egentligen inte speciellt specifik, och fågel innehåller både kärna och periferi. Alla tänkbara fåglar. Detta är intensionen.

Extensionen är den faktiska specifika fågeln. Den är mer konkret och innehåller bara sig själv och inte alla andra fåglar (även när den diskursivt står i relation till dem).

Relationen mellan intension och extension är väldigt snål: du kan bara få det ena i stor mängd. Vi kan ha en stor intension som rymmer mycket, men då har vi en liten extension och vet väldigt lite om hur sakerna uppenbarar sig i verkligheten. Vi kan ha en stor extension, men då vet vi inget om resterande i intensionen.

När det gäller organisationer så består de av en stor mängd konkreta praktiker. Dessa abstraheras till värdeord, vars intension är stor. Men en stor intension säger väldigt lite om de specifika praktikerna hos den specifika organisationen. Där kanske vi har en klyscha.

En värdeordslek

Jag brukar roa mig med en lek. Om leken hade ett namn kanske det skulle heta ”gissa organisationen”. Den har två delar.

Del 1

Här har jag sammanställt några värdeord från organisationer för er att para ihop. Ni kan skriva av dem och låta folk leka på fest kanske.

A. Mänsklig, pålitlig, långsiktig, utvecklande
B. Utveckling, ansvar, effektivitet, tydlighet
C. Delaktighet, trygghet, tilltro
D. Engagerad, utforskande, inkluderande, gränsöverskridande, stärkande
E. Professionella, engagerade, personliga
F. Engagemang, enkelhet, trygghet
G. Äkta, välkomnande, engagerande, nyfikna
H. Kvalitet, kunskap

  1. Museum
  2. Industriell tillverkning
  3. Mindre kommun
  4. Hyresgästföretag
  5. Advokatbyrå
  6. Omsorgsföretag
  7. Myndighet inom området infrastruktur
  8. Förskola

Del 2

Nästa steg är att hitta par som absolut inte går. Lycka till.

Lögner

Nästa sak jag vill beröra är lögner. Det är egentligen något ganska annorlunda, men relaterat. Häng med här.

Folk just nu pratar väldigt mycket om lögner. Vi lär leva i ett post-sanningssamhälle. Det låter ju fruktansvärt. Sanningen spelar ingen roll längre! Usch. Att det ligger till så bevisas – om jag förstått det rätt – främst genom att politiker trots att de ljuger vinner röster. När har väl politiker inte ljugit kan jag undra. Främsta exemplet verkar vara Trump vs Clinton. Många faktagranskade deras uttalanden och kom fram till att Trump ljög oftare än Clinton, vid sidan av andra hemska beteenden förstås.

Jag tänker ofta på en text av Kajsa Ekis Ekman som skrevs för ett tag sen när det var mycket prat om att flyktingar som kommer hit inte borde få komma hit för att de inte delar det som kallades svenska värderingar: ”Plötsligt är vårt samhälle fixerat vid värderingar”.

På skolverkets hemsida står att de [värderingarna] ”ligger i linje med de värden som vårt demokratiska samhälle vilar på”. Och här kommer vi till problemets kärna. Detta är ju inte sant! Det är totalt hyckleri! I resten av samhället gäller något helt annat. Där råder marknadens lag och där är människor inte alls lika mycket värda.

Så när en lögnaktig politiker säger något som bryter mot föreställningen om det goda demokratiska samhället svarar den ärliga med att säga att vi är det goda demokratiska samhället. Men det stämmer ju inte. Det är det rasisterna sett igenom, det är det kommunisterna sett igenom. Lögnerna. För alla är inte lika mycket värda, och blir inte det för att vi upprepar vackra fraser. Skillnaden är att de första inte vill att alla ska vara lika mycket värda och är rädda att det eventuellt kommer bli så, medan de senare vill att det ska vara så men inte tror att det kommer bli så under rådande system.

Ekis Ekman avslutar sin text: ”Men tänk om vi bestämde oss för att verkligen tillämpa den [värdegrunden] på riktigt – i hela samhället?” Ja då skulle ju saker vara väldigt annorlunda.

Jaha?

Jo, så vi har massa abstrakta värdeord som egentligen går att applicera på allt eller inget. Vi har massa organisationer som vill framställa sig som bra men naturligtvis mest vill göra det de ska: företagen vill tjäna pengar och myndigheterna vill inte uppluckras av antidemokratiska personer i personalkåren.

Värdeorden skapar inget nytt utan är bara en (desperat?) fortsättning på de vanliga lögnerna. Värdeorden hjälper inte.


Facit

A–4
B–7
C–8
D–1
E–6
F–5
G–3
H–2

 

Tillåtande komplexitet eller essentialistiska särdrag

Det här är en text om alla vi som fastnar i tankar om alltings komplexitet, alltets rörighet och om hur skönt det kan vara att tänka så. Men också om hur ogivande det är att aldrig erkänna de gränser vi vanligtvis tar för givet, och att vi kanske faktiskt är okonstruktiva när vi tror oss ha genomskådat allt.

Språk, ord och metaforik vet vi väl vad det är

Vi som har möjligheten att grotta ner oss i ett ämne förstår fort att inget är som vi trodde från början. Vi som ägnar oss åt språkvetenskap får på första terminen ställas inför frågor som vi tidigare trodde hade enkla svar: 1) vad skiljer ett språk från ett annat, 2) vad skiljer ett ord från ett annat, 3) vad skiljer en metafor från en konkret betydelse?

1) Alla vet att det finns olika språk. Svenska, danska, tyska, engelska må vara släkt men är ändå olika. Vi är vana vid att språk hör till nationer, tack vare det nationalistiska projektet, och så var det med det. Språkvetaren ser inte dessa skillnader, vare sig i geografin eller i hur flerspråkiga personer använder språkliga resurser.

2) Alla vet väl vad ett ord är! Alla som kan skriva i alla fall. Språkvetare brukar inte kunna konstruera en bättre definition än den enkla: det mellan mellanrummen. Den är besvärlig, eftersom språkvetare ofta inte vill bry sig om text: det är talat språk som är det viktiga språket. Så vi anpassar vid behov definitionen.

3) En metafor är en bildlig betydelse tycker vi vanligtvis, men svår att skilja från den konkreta upptäcker vi snart. Var slutar något vara konkret? När blir kopplingen ord–verklighet tillräckligt svag för att det ska vara en överförd betydelse, och måste vi ha en känsla för överföringsprocessen? De flesta – gissar jag – tycker nog att en spännande bok är ganska långt från en bok som ger spänningar i huvudet eller en bok om spänning och andra elektriska ting.

Särdrag och essentialism

Är allt alltså en enda röra? Nå, det brukar ju inte var så rörigt. Det språk- och andra -vetare brukar göra är att skapa gränser. Det har många biologer ägnat sig åt, och är ett hantverk terminologer är skickliga i. Då utgår vi från binära särdrag. En kopp skiljer sig från ett dricksglas genom att koppen har öra.

Kopp: öra (ja), porslin (ja), glas (nej)
Dricksglas: öra (nej), porslin (nej), glas (ja)

Vi får ju genast problem eftersom vissa koppar är gjorda av glas, en del dricksglas säkert har öron, många koppar är utan öron (förhatligt) och så vidare. Inom industri, tillverkning, organisering på något sätt, är det ofta bra att strukturera upp vad vi har och vilka egenskaper det har.

Vi kan då bestämma att det som skiljer svenskan från andra språk är att det gör något som de andra inte gör (förutsatt att vi hittar något sådant). Problem får vi om 50 år när svenskan inte alls gör så, eller när tyskan börjat göra så. Vi kan bestämma att ett ord är det här, kanske skulle vi kunna säga att ord är det som är mellan pauser i tal. Vi får problem först när vi spelar in tal och lyssnar noga, för där är minsann inte pauser.

Om vi på detta sätt skiljer saker ifrån varandra, och samtidigt tror att den röda blomman med ludna blad skiljer sig från den gula blomman med släta blad på ett sätt som är inbyggt i blommorna, och tillskriver skillnaderna betydelse är vi essentialister. Vi tror på att blomman har en essens som skiljer den från nästa blomma. Den som tror att kvinnan skiljer sig från mannen genom livmoder eller vänlighet är också essentialist.

Om vi inte är essentialister betyder det att vi inte tillskriver de skillnader som finns (bladludenhet, vänlighet) betydelse som gör åtskillnad: alla blommor är blommor, alla människor är människor. Problem får vi direkt, eftersom ”blomma” inte bör skiljas från andra växter, eftersom egenskapen att ge vad vi brukar kalla blomma inte borde skilja den från andra. Och så vidare.

Komplext och tillåtande

Vanligt språk – om ni tillåter uttrycket – är inte uppbyggt kring särdrag och noga övervägda, fysikaliska, kemiska, fakta. Grönt är grönt, långt innan vi kunde mäta ljusets våglängder med annat än våra ögon. Fast så kommer vi till ett språk som har helt olika ord för vårt mörkgrönt och ljusgrönt, så uppenbarligen är gränserna inte inherenta vare sig i våra ögon eller i de spektrum vi kan studera idag. Vi vet väl vad saker är – typ – och det räcker ofta gott.

När vi då grottar ner oss i något och upptäcker stor komplexitet vet vi plötsligt inte vad någonting är. Då kan vi vilja tillåta allt, med argument så som:

Den som kan definiera hårdrock kan återkomma så får vi se om vi ska förbjuda det från Schlagerfestivalen.

Eller:

Den som kan skilja poesi från låttexter på ett tillfredsställande vis är den som får kritisera att Nobelpriset 2016 gick till en musiker.

Argumenten är uppbyggda på så vis att ingen kommer kunna ge en tillfredställande definition, för alla eventuella särdrag kommer kunna kastas bort som irrelevanta. Smidigt va! Eftersom ingen kan peka ut gränsen måste allt vara tillåtet.

Sällan är dock allt tillåtet. En röd blomma kan inte vinna vare sig Melodifestivalen eller ett Nobelpris i litteratur.

den som argumenterar för uppluckring ser fortfarande gränser, kanske de gränser som tjänar ett personligt syfte för personen ifråga.

Backa, titta ut

Sammanfattning: Vi börjar med språkets benämningar, som vi tror att vi förstår men visar sig vara röriga. Ibland förstärker vi gränserna för att skapa ordning, ibland vill vi luckra upp dem för att rörighet är tillåtande.

Själv blev jag oerhört förvirrad över gränsen talat språk–skrivet språk när jag läste The Sociolinguistics of Writing av Theresa Lillis. Där gör hon upp med de särdrag som ofta står som förklaringar till åtskillnaden mellan talat och skrivet språk. Skrivet språk är också flyktigt, talat språk går också att lagra. Skrivet språk är också socialt, talat språk är också ensamt. Jag började bli väldigt förvirrad: finns det inga skillnader? Finns det ingen gräns mellan skrivet och talat språk? Usch så jag kämpade med detta!

Många kämpar också med en tillfredställande definition av kvinna. Det projektet är förgäves, det har några förstått men andra tester nya särdrag. Om det inte får vara barnafödandet och livmodern kanske det är hur vi själva bestämmer, eller erfarenheter av trakasserier på gatan eller något annat: ”10 saker alla kvinnor känner igen” definierar den som inte känner igen de tio sakerna som en icke-kvinna. Finns då inga kvinnor, om vi inte kan definiera subjektet i den feministiska kampen? Om kvinnor inte finns, varför pratar då alla om kvinnor? Här lärde jag mig av Det andra könet hur vi kan tänka: det är bara att titta ut och studera världen, och du kommer upptäcka att kvinnor finns. Vad det är som gör kvinnan till kvinna är komplext och har med makt snarare än något annat att göra.

Därmed finns skrivet och talat språk, det vet vi ju. Vi har backat från den komplexa röran, och återgått till vad vi vet.

Den komplexa röran är dock användbar, för den hjälper oss att studera vad som sker, vad vi tror är självklart och hur saker kan förbättras. Den gör att vi kan studera något utan att fastna i gamla myter. Den är inte användbar som en retorisk poäng som uppgivet konstaterar att allt är för komplext för att förstå, och att allt måste ingå överallt.

Lerkrukor på armeringsnät

Helgens projekt var att hänga gröna växter på ett armeringsnät på väggen. Fick en del frågor på hur vi gjorde så här tänkte jag arkivera en beskrivning!Det här är ju trendigt så vi får se hur länge jag gillar det. Men det är onekligen ett praktiskt sätt att utnyttja väggyta (utan att borra hål till och med).Bild på växterna i innerkrukor med lerkrukor bredvid.

Saker

  • Armeringsnät (detta är från Biltema men finns hos alla bygghandlar)
  • Limpistol för smältlim (också från Biltema)
  • Smältlim (”ofärgat universallim” med diameter 7,4 mm
  • Tjock ståltråd (diameter 1,5 hade vi, tjockare än så blir väldigt stelt)
  • (Silvertejp)
  • Lerkrukor
  • Växter

Armeringsnät

Armeringsnätet har väldigt vassa kanter. Dels är det därför svårt att hantera, och dels skulle det repa tapeter och möbler. Vi använde limpistolen för att skapa skyddade pluppar på kanterna. De syns knappt. Limmet blir också ganska gummiaktigt, med hög friktion, vilket gör att nätet går att ställa upp utan att det glider iväg.

Krukornas upphängning

Hur vi skulle hänga krukorna var inte självklart. Borra hål? S-krokar? Tål krukan hål? Kommer de inte välta om de bara hänger i en punkt?

Lösningen, kanske inte den bästa, men den vi fastnade för, var att linda ståltråd runt och igenom.

Vik (så gott det går) en längd ståltråd på mitten. Vik sedan upp en av halvorna. Trä det raka delen genom hålet i krukan. Led upp tråden underifrån och längs med. Tvinna ihop trådarna. Gör så två gånger i varje kruka, för maximal fördelning av tyngden (gissar vi). De tvinnade längderna ska sedan böjas för att bilda en krok. Bild på lerkrukorna med ståltråd genom bottenhålen. Den ena krukan har dessutom silvertejp i botten.

Krukornas bottenhål

Problemet med att ha hål i botten på krukorna är förstås att de kommer läcka vatten – ner på möblemanget! Silvertejp håller inte tätt eftersom ståltråden hamnar i vägen.

Däremot tejpade vi ändå med silvertejp på insidan, för att sedan kunna smältlimma på utsidan, så att limmet har nånting att fästa i. Det kanske inte behövs tejp, men det kändes tryggt så. Placera ståltråden i bra vinkel gentemot nätet innan du limmar, så att de inte blir alldeles sneda.

Det där smältlimmet visade sig mycket användbart.Bild på lerkruka underifrån. Bottenhålet är fyllt med stelnat lim.

Växterna

Jag fick jättebra hjälp i Facebookgruppen Växtgäris att välja ut växter. Mina (eller lägenhetens och nätkonstruktionens) krav var:

  1. De ska tåla att inte ha sol på sig.
  2. De ska vara gröna året om och inte gå in i en extremt tråkig vinterdvala.
  3. De ska inte bli så stora och tunga.

De tips jag fick var:

  • gullranka
  • silverranka
  • ampelilja
  • murgröna
  • plättar i luften (slideranka)
  • orkidé
  • ormbunke
  • porslinsblomma
  • klätterkalla
  • venushår
  • fjädersparris

Väl i växtaffären var vi ju utlämnade till rådande utbud. Då fick det bli:Bild ovanifrån på alla växterna.

  • murgröna (som vi hoppas kommer klättra)
  • plättar i luften (som vi hoppas kommer hänga)
  • röd fittonia
  • grön fittonia
  • zebrablad
  • aloe vera-nånting

De ska förhoppningsvis må bra! Tycker att zebrabladet var så coolt med lila och silver:Närbild på zebrablad ovanifrån. Bladen är lila med silverskimrande delar.

Eftersom det inte finns dräneringshål ligger det lecakulor i botten av krukorna.

Nu funderar jag mest på hur jag ska minnas vilka som vill ha det konstant fuktigt och vilka som vill torka ut. Håll tummarna för att växterna kommer trivas!!!Bild på nätet bakom teven. Byrån de står på syns och i förgrunden är det rosor, tekanna och nagellack.
Nätet står helt enkelt på byrån bakom teven. Det är så stabilt i sig självt att det tål att saker bara hänger upptill. Egentligen började hela projektet med att min tjej upptäckte att hon kunde koppla in sina högtalare i teven, men var skulle vi då ställa dem?

Jag har sytt en lila kjol

Jag har sytt en kjol. Det är det första jag sytt sen nån grytlapp i slöjden. Inget är nog egentligen exakt som det ska på kjolen. Och en del nödlösningar. Men det blev en kjol. Den sitter runt midjan och hänger neråt och går att stänga! Haha. Är väldigt stolt. 

Tyget är ett vävt tyg (till gardiner enligt affären) i bomull. Maskinen är en gammal Husqvarna automatic jag köpt på second hand. Mitt i projektet gick den sönder. Poff! Rök! Det var kondensatorn som blev överbelastad. De håller tydligen inte för evigt. Men det gick att byta ut mot en modern variant! Och med lite eltejp till och med passade den i utrymmet haha. Linningen blev inte så bra. På baksidan är det sån där linningsduk eller vad jag ska kalla den. Men den borde nog varit på framsidan. Sen försökte jag föra upp kjolen inuti linningen liksom men det var svårt att få till.

Motvecken gick ganska bra när jag fått in knycket. Men när jag gjort halva tyckte jag att den såg för smal ut så gjorde den andra halvan lite bredare (la inte vecken exakt kant i kant på avigsidan). Men då blev den alldeles för stor! Och stygnen var korta så jag försökte inte ens ta upp dom. Jag vek istället in det extra så det blev små extraveck här och var. Inte det vackraste. När linningen sen skulle få hake upptäckte jag att den inte alls la sig snyggt ovanpå den andra änden. Dragkedjan var ju i vägen! Det fick bli att klippa. 

Kjolen är uppbyggd av två breda stycken, fram och bak. De viks med motveck. I sömmarna i sidorna sitter det fickor. Och en dragkedja i ena. Den var för lång så jag klippte den i botten och sydde en ny botten med tät sicksack. Sen är det linningen som är vikt dubbel, med ena sidan på insidan och den andra på utsidan.  

Är stolt men känner också: hoppas nästa blir bättre.

Att skaffa katter och att bygga dem ett klösträd av ett riktigt träd

Det verkar som om det finns två sätt att leva. Det ena är utan katter, i konstant ensamhet och meningslöshet hur mycket annan kärlek som än finns. Det andra är med katter, i konstant oro över att de inte har det utmärkt. Efter åratal av det första sättet lever jag nu på det andra sättet. Med två personer i hushållet som kan vakta, kela och mata och dessutom betala kunde jag ändra min livsstil. Ni vet, när två kvinnor älskar varandra riktigt mycket åker de till katthemmet.

På katthemmet fanns två väninnor – vi vet ju vad det betyder – som hade varit där alldeles för länge. De var lugna, vuxna och redan uppfostrade, och hade bott i hus men aldrig gått ut innan. Välkomna hem till oss!

Här är Tove till vänster och Edith till höger, när vi tagit fram laserpekaren första kvällen.Katter kräver ju vissa saker för att må utmärkt. Inför hämtningen skaffade vi mat och skålar och sand och låda och leksaker, men alla katträd är så hiskeliga i både pris och utseende. På internet verkar folk hugga träd och göra egna, som oftast förankras i golv och tak, vilket inte går att göra här.

Men det blev ett träd! Jag ska förklara ungefär hur vi gjorde, men allt kommer jag inte minnas och mycket går nog att göra på andra sätt beroende på verktyg!

TRÄDET

Det svämmar inte över av träd i lägenheter att hugga ner, men ute hos Linnea som jag lärt känna genom det lokala stickkaféet gjorde det det! Där fick vi såga ner ett. Vi letade efter ett som hade robust stam, grenar som spretar åt olika håll men inte med för stora vertikala mellanrum mellan sig.

Trädet barkades sen av, genom att vi lirkade in ett platt verktyg under barken och sen drog lite.

Efter det tvättades trädet, med vattenslang med så högt tryck vi lyckades få till i det jordfyllda hålrummet mellan grenarna. Vi torkade också av det med en trasa i vatten och grönsåpa. Sen såg det ut så här:

Platta ytor och botten

Det svåraste och det som tog längst tid var att få till raka ytor. Stammen är tvungen att vara platt längst ner, grenarna är tvungna att vara platta längst upp för att kunna fästa plattformar på. Inte ens golvet var platt, så att ställa det upp hjälpte föga. Efter mycket upp och ner med det fick det ändå duga. Till det här hade vi bara en handsåg.

Här fick vi också bestämma oss för vilken gren som skulle vara längst (den tjockaste) och hur det var troligt att katterna skulle kunna tänka röra sig, även om vi visste att de knappast skulle bete sig så som vi trodde.

Eftersom vi inte ville göra hål i golvet fick vi ställa den på något annat. Olika anordningar diskuterades, men det smidigaste verkade bli att skruva fast det i en plattform. Vi använde en skiva plywood till botten och till plattformarna på grenarna (fast hela gick inte åt).

Tre av de längsta skruvarna vi kunde hitta i affären skruvades upp i stammen, och fäste trädet vid bottenplattan. Trädet stod nu upp! Äntligen!

Rep

Vi använde sisalrep, för det var vackert men billigare än andra naturfiber. Hur repet skulle fästas var verkligen inte självklart. Vi landade i en lösning med U-formade spikar och knutar. Änden på repet knyts, U-spik används med (o)jämna mellanrum för att fästa repet. Vi spikade också precis vid knutarna. Här började trädet spricka, men det verkar inte göra så mycket.

Så här ser repet ut efter att ha blivit klöst på ett tag, det verkar hålla mycket bra:

Vi placerade repen så att katterna alltid kan klösa när de står på en plattform.

Plattformarna

Antalet och placeringen av grenar bestämmer i hög grad hur plattformarna ser ut. De två mittenplattformarna är typ äggformade, med den smala biten som sticker ut utanför grenen nedanför, och den breda biten mot nästa grens stam.

För att malla formen på dem använde vi kartongbitar som vi höll upp. Vi sågade ut dem ur plywooden med en elektrisk sticksåg.

I grenen under plattformarna skruvade vi fast dem, i hål vi förborrade. Mot stammen i andra änden fäste vi dem mellan två U-skruvar (likadana som till repet) som vi satt horisontellt för att bilda en glipa som skulle krama om plattformen.

Anledningen till att det blev lite fula märken är för att vi var osäkra på i exakt vilken vinkel den skulle sitta för att inte svaja. Nåja.

Plattformarna slipades med slipmaskin på kanterna och ytan, och målades hängandes med vit vattenbaserad färg som stod i förrådet. De målades och torkade hängandes. Snöret är sisalrepet, fast separerat i sina trådar.

Montering och katternas reaktion

Vid det här laget hade projektet tagit ett tag och vi var ivriga att bli klara, men färgen torkar inte snabbare för det. Vi bar upp trädet utan plattformar till katterna att börja bekanta sig med.

Edith tyckte det var roligare än Tove.

Dagen därpå skruvade vi fast plattformarna! De fick skruvar ner i de grenar som fanns under, helt enkelt.

Den översta plattformen är centrerad, vilket de andra alltså inte är.

Tove har fortfarande inte klättrat i det, men Edith klättrar och klöser jättemycket. Och det blev rätt fint! Här ligger hon och spanar, och jag skulle börja läsa en skönlitterär bok, ett sånt lyxigt företag!

Att lära sig sticka

Jag har det stora nöjet att lära någon sticka. Här tänkte jag berätta hur vi har resonerat, kring vilken ordning saker bör göras, vad som fungerar bra och kanske mindre bra.

Det första projektet är det klassiska nybörjarprojektet en rätstickad halsduk. Efter det följer lovikkavantar, som efterföljs av de av många fruktade strumporna. Sist görs en hel tröja.

Målet

Först gäller det väl att bestämma målet. Målet i det här fallet är att ”kunna sticka”. Målet skulle för någon annan kunna vara ”en halsduk”. Då behövs inte lika mycket kunskap.

Tekniker

Att kunna sticka betyder att stickaren kan utföra en rad grundtekniker. Det här är min sammanställning av vanliga tekniker som tillsammans bildar en bred kompetens.

  • lägga upp (cast on)
  • räta (knit stitch)
  • aviga (purl stitch)
  • ökningar (increases)
    • vänsterlutande & högerlutande mellan två maskor
    • i främre och bakre maskbågen
    • omslag (yarn over)
  • minskningar (decreases)
    • sticka två tillsammans (högerlutande) (k2tog)
    • sticka två tillsammans (vänsterlutande) (jag föredrar ssk-tekniken)
  • förstå grundläggande spets (lace)
  • förstå grundläggande flätor (cables)
  • maska av (cast off)
  • fästa trådar (weave in ends)
  • bekantskap med att läsa beskrivningar

Dessutom bör stickaren vara såpass van att stickfastheten är hyfsat konstant – alltså att stickaren stickar lika hårt/löst hela tiden, så att alla delarna blir i konsekventa storlekar. Detta är en grundförutsättning för att kunna sticka plagg där passform och storlek är viktigt.

Med dessa kunskaper går det att läsa mönster och göra i princip vad som helst: halsdukar, sjalar, strumpor, mössor, tröjor, vantar. Men allt ska väl inte ske samtidigt.


1. Halsduk

Vi börjar med en rätstickad halsduk. Halsduken är ett vanligt plagg att börja med, och också kritiserad. Jag föreslog lite olika alternativ, och har rekommenderat resårstickade halsdukar till folk förr. Men i det här fallet var motivationen styrande: nybörjarstickaren ville ha en rätstickad mörkröd halsduk, för att ersätta en för länge sedan borttappad sådan.

låt motivationen vara med och avgöra vad som ska stickas.

Jag rekommenderar att någon som är van vid stickning är i närheten. I vårt fall behövdes bekräftelse på att maskor inte hade tappats, hjälp att fånga upp dom när de väl tappades och dylikt.

Glosa: rätstickning/rätsticka

Rätstickning är det utseende tyg får när det stickas fram och tillbaka med räta maskor. Alltså: räta räta räta varvet ut – vänd – räta räta räta varvet ut – vänd och upprepa. Varannat varv kommer se rätt ut och vartannat avigt. På bilden i randigt:

IMG_6943

De tekniker som används för en rätstickad halsduk

  • lägga upp
  • räta maskor
  • byta garn
  • avmaska
  • fästa trådar

Fördelar med en rätstickad halsduk

  • Det går snabbt (använd tjockt garn) vilket gör stickaren motiverad att fortsätta.
  • Det är ett användbart plagg.
  • Stickfastheten övas upp (främsta skälet anser jag).

Nackdelar med en rätstickad halsduk

  • Stickaren kan bara göra räta, vilket skapar ett stort hopp till nästan alla andra projekt.
  • En rätstickad halsduk kan anses vara en gnutta otjusig, även om rätstickat på senare tid blivit trendigt.

Mönster för en rätstickad halsduk

  1. Lägg upp 26 maskor.
  2. Sticka räta fram och tillbaka.
  3. Byt nystan när det nuvarande tar slut genom att bara ta det nya garnet och låtsas som inget, knyt alltså inte.
  4. Maska av med fördröjd avmaskning.
  5. Fäst trådarna (läs under rubriken garter stitch).

2. Lovikkavantar

Nästa projekt var ett par lovikkavantar. Stickaren bedömdes ha tillräckligt konsekvent stickfasthet för att göra plagg som ska sitta runt kroppen. Dock visade sig rundstickningen oroa stickaren, som i rädsla för att maskorna skulle glida av stickade alldeles för hårt. Det repades upp och gjordes om.

Repa hellre upp än ha illasittande plagg. Ull töjs en del men inte oändligt.

Glosa: rundstickning

Rundstickning innebär att stickaren har fyra stickor som bildar en ring och stickar plagget runt dessa med en femte (istället för att använda två stickor och sticka fram och tillbaka). I början kan det vara lite klurigt att få plats med alla stickor och fingrar. Mössor, strumpor, vantar och en del ströjor stickas runt.

Tekniker som används för lovikkavantar

Utöver de mer generella teknikerna används också specifika tekniker för (lovikka)vantar: tummen och uppviket runt handleden.

Gamla tekniker

  • lägga upp
  • räta
  • fästa trådar

Nya tekniker

  • rundstickning
  • aviga
  • minskningar till både höger och vänster
  • läsa mönster

Fördelar med ett par lovikkavantar

  • Det går snabbt då det är tjockt garn och få maskor på ett varv.
  • Klassiskt plagg, så stickaren får delta i traditioner.
  • Nya tekniker.
  • Användbart plagg.
  • Går att anpassa i färgval efter smak.

Lovikkagarn i rött och gult

Nackdelar med ett par lovikkavantar

  • Garnet är strävt och svårt att hantera.

Gör dina egna lovikkavantar


3. Raggsockor

Strumpor är en stapelvara under kalla vintrar, och att göra egna är en vanlig sysselsättning för stickare. Därför ingår strumpor i basrepertoaren – enligt mig. Många kompetenta stickare har påbörjat strumpor och sen fastnat vid hälen, för att aldrig vilja sticka igen. Därför kan det vara bra att systematiskt med sällskap få lära sig sticka strumpor. Här är det också viktigt att stickaren lär sig tyda mönster. Jag har träffat många som kan sticka aviga och räta men är fast beslutna att aldrig lära sig läsa mönster, samtidigt som de beklagar sig över att de inte kan göra så många olika plagg.

Tekniker som används för raggsockor

Gamla

  • lägga upp
  • rundstickning
  • räta
  • aviga
  • minskningar (höger- och vänsterlutande)
  • fästa trådar
  • mönsterläsning

Nya

  • hälen med det det innebär: flärp, vändningen, uppplockningen
  • resår listar jag som ny, trots att det bara är kombination av räta och aviga. Det nya gäller att se var dom ska vara och byta mellan dom snabbt.

Fördelar med raggsockor

  • Användbart plagg.
  • Går ganska snabbt.
  • Nya tekniker runt hälen.

Nackdelar med raggsockor

  • Mönstren är ofta inte anpassade för nybörjare, så det blir ganska mycket till att kolla upp instruktionsvideor.
  • Kan vara enformig stickning.

Gör dina egna raggsockor

  • Stickor: runt 4,0 mm strumpstickor
  • Garn: Använd garn som heter raggsocksgarn eller dylikt. Det bör vara en blandning av ull och syntet för bättre hållbarhet. Per 100 gram bör det vara ungefär 200 meter. Köp 200 gram för sockor till vuxnas fötter. Välj enfärgat eller flerfärgat.
  • Mönster: Till exempel från Järbo.

4. Tröja

Tröjan är ofta det stora, hisnande plagget för nybörjarstickare. En tröja behöver dock inte vara så stor. En raglantröja i tjockt garn och hög midja är väldigt smidigt att göra. Men här uppmuntrar jag nybörjarstickaren (som vid det här laget inte är så ny längre!) att hitta ett mönster på en trevlig tröja och inte låta sig avskräckas av något. Det är ju bara att repa upp. Min första tröja fick jag repa upp nästan hela på, eftersom vissa delar var löst stickade och andra fast. Som sagt, det är viktigt med stickfasthet.

Att bygga ett bord och att sluta vara rädd för trä

Det har tydligen förts en debatt om slöjdens vara eller icke vara. Det går ju också att formulera så här: har skolan ansvar för att eleverna ska bli människor kapabla att rå om sina kläder, hem och liv? Jag kan sticka, men inte sy en kjol. Jag kan inte bygga en fågelholk, eller måla om en stol. Borde jag ha lärt mig att hantera mer saker i skolan? Vad är skolans ansvar och vad var mitt? Allt som rör träslöjdens domän känns främmande. Var börjar jag ens? Vad behöver jag? Alla maskiner är dessutom dyra, och alla guider verkar förutsätta att jag redan kan allt.

Därför skulle jag nu bygga en bordsskiva. Det kändes som ett projekt möjligt för någon som inget kan, ett projekt för att lära känna trä som material och att sluta vara rädd för allt som rör träslöjdens värld. Mitt förra bord var dessutom ett slamrigt och ganska fult ett. Till min hjälp hade jag min flickvän, som inte är lika rädd för trä (eller nånting) som jag är. Vi gjorde exakt hälften var! Och i källaren i mitt lägenhetshus fanns det tydligen en verkstad med en bänk och en tving.

För oss fegisar finns projektet Monthly makers, som varje månad väljer ett tema och uppmuntrar folk att skapa något utifrån det. Just nu är det trä, vilket passade mig utmärkt som funderat på det där med bord ett tag.

Vad vi gjorde

Det här kommer inte vara en fullständig beskrivning – tyvärr har jag glömt mått och priser och antal.

Förbereda plankorna

Två långa plankor gran införskaffades. De var hyvlade på ena sidan. Plankorna var kapade i tre delar på brädgården, och vi tänkte använda spillet som reglar. Här sågar vi dem i den längd vi vill ha.

Jag hade läst på duktigt och låtit trät vänja sig vid att vara inomhus i en hel vecka innan vi satte igång. Dock var det kanske 15 grader i källaren, och dessutom öppnade vi fönstret för att vädra ut bets- och lack-lukt. Så hur bra trät kunde vänja sig att vara där det skulle vara är väl lite oklart.

CaerdhDXIAAJ4-g

Nästa steg var att sandpappra plankorna så de gick att ta i utan att få flisor. De sågade kanterna fick lite extra omvårdnad.

CaiX1-JUsAEpPip

För att sätta ihop plankorna använde vi reglar under. Reglarna gjorde vi av de bitar som blev över från plankorna, och sågade längsmed. Vi hade råkat köpa för korta skruv så vi förborrade reglarna för att kunna nå igenom. Sen skulle de också slipas!

CaiXTn1UUAErACO

Skruva ihop

Vi valde efter en del finurlande en ordning på plankorna och lade dem i den. Två av plankorna hade mer karaktär än de andra och skulle ju förstås då inte ligga jämte varandra, till exempel.

Reglar ska väl helst skruvas fast i formerna M eller Z, men vi hade inte tillräckligt långa regler för det. Istället lade vi dem rakt på undersidan (den ohyvlade sidan).

CaiXzZdUUAMuXEl

Då såg bordet ut som nedan! Det visade sig dock vara väldigt rangligt, så vi la små spillbitar i kanterna, och då blev det jättestabilt.

CaiYHmxWcAE3bnS

Nu, förvånansvärt nog, skulle det slipas mera! Jag börjar förstå vad snickerier egentligen handlar om: sandpapper.

Kanterna mellan brädorna skulle inte vara vassa, och vi fick fråga oss själva hur många perfektionistiska drag vi hade i oss. Betydligt färre sådana än ork i armarna skulle det visa sig. Till och med näshåren blev fulla av trädamm.

CaimI-DXIAAGkWH

Betsa och lacka

Nästa steg är att behandla trät så det ska tåla att användas flera gånger varje dag i många år. När jag sett andra göra liknande plankbord lackar de dem inte, utan bara betsar. Men bets ger ju inte speciellt mycket skydd alls, men om bordet bara ska vara snyggt i ett reportage en gång kanske det inte är prio. För övrigt läste jag att obehandlat trä skulle bli trendigt, och handla om hållbarhet och närhet till naturen – och vad är väl mer hållbart än att behöva kasta ut något för att det blivit kantstött och risigt efter tre månader?

Ljust med träkänsla ville vi ha det, och för att bevara träkänsla passar bets har jag fått lära mig. Vi valde en oljebets, då den skulle torka långsamt och alltså vara enkel att måla med för ovana målare. Nackdelen är att det inte går att få rent det som en gång nuddat den, och att den kan självantända på till exempel en trasa. Färgen är antikvik från Herdins.

Först blötte vi bordet också, så att det inte skulle vilja mättas med bets och bli flammigt.

CaiuLuvWEAAYUK6

Måla måla! Det var rätt pilligt på undersidan. Dels var ytan ganska ruggad och icke-slät, dels var det reglar i vägen. Ovansidan gick enklare.

Cai3eJWWIAAiKSh

Dagen efter betsningen använde vi stålull (utan medel i) för att få bort den bets som inte gått in i trät.

Sen var det dags för lackning! Jag var orolig att lacken skulle vara gul, vilket också visade sig besannas. På förpackningen stod det att en annan lack, Herdins lackbets aqua, lämpade sig för ljust trä, antagligen för att den inte är lika gul. Men nu var den inköpt och det var lika bra att köra på. Lacken vi använde var Herdins lackbets.

Lacken visade sig också vara väldigt seg och svår att ha att göra med. Det rekommenderades att den skulle blandas ut med lacknafta, men då vi inte hade sådan struntade vi i det. Det hade säkert underlättat processen dock.

CanniPvW4AAlvzf

Tre lager lack på ovansidan och ett på undersidan. Mellan lager två och tre hade jag lyckats ta mig iväg till järnhandeln och införskaffat fint sandpapper, för sandpappras skulle det tydligen göras mellan lacklagren.

Och så blev det klart!

Catuz6LW0AA3rc6

När det tredje lagret torkat var lacken och tålamodet slut, så då bedömdes bordet vara klart! Det ställdes på två benbockar från Ikea som heter Oddvald.

Här är en bild på en av de första måltiderna som åts på bordet: varma mackor och sallad.

img_9619

Och så rädslan då

Jag googlade ”bygga eget hus billigt” två dagar efter att bordet blev klart.

Vad språkkonsulter i allmänhet & jag i synnerhet gör

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 18.07.45

Jag sitter sen 2014 i styrelsen för språkkonsulters yrkesförening Ess. På vår webbplats vill vi visa på bredden av språkkonsulters kompetens och delar därför med oss av våra yrkesvardagar. Jag har skrivit ett inlägg om hur det är att plugga vidare inom ämnet svenska på avancerad nivå. Klicka på citatet för att komma till inlägget!

Jag stannade kvar, åtminstone två år för att ta en masterexamen, vilket jag gör i juni. Det borde du också göra om du:

– tyckte att kandidatuppsatsen var det roligaste på hela programmet
– tycker att lärarna är kloka men har på känn att de inte alltid kommer till sin rätt på grundnivå
– tycker det är roligt att plugga men efter tre år inte är sugen på att börja på grundnivå inom något annat ämne
– kan arbeta självständigt
– vill bli behörig för forskarstudier (att doktorera)

Dessutom kan ni läsa om hur det är att undervisa i svenska i Moldavien, om hur det är att driva eget, att arbeta med SFI, att vara anställd i ett litet språkkonsultföretag, att undervisa högskolestudenter i språkvetenskap och mycket mer! Så för alla er som nånsin frågat mig vad jag ska göra sen finns svaren på vår webbplats.ess_logo_large1

Snäll grönsakssoppa för hela veckan

Bild på råa grönsaker på en skärbräda

En sak jag snabbt upptäckte i vuxenblivandet var att det är enklare att laga mycket mat en dag och äta rester än att laga lite mat varje dag. En sak som däremot inte uppenbarade sig lika enkelt var vad grytor och soppor egentligen består av, vad det är som gör att det inte bara är vatten med svartpeppar. För visst kan det vara vatten i! Hur gör ni era soppbaser?

Bild på soppa med makaroner i djup tallrik.

Jag har ätit samma soppa hela hösten. Det är skönt att slippa variation när huvudet är fullt av stress. Soppan bygger på insikten att finhackad morot, vatten, buljongpulver och ett paket krossade tomater bildar soppbas!

Det här är en snäll soppa, där allt är hackat i lagom stora bitar och sen ner i en mild soppbas. Jag kokar makaroner till för det är den snällaste pastan!

Ungefär det här brukar jag ha i

Det är ju sannerligen ganska fritt fram, och om du gillar paprika till skillnad från mig så lämpar det sig utmärkt.

Grönsakerna

  • Lök (gul, röd, purjo, vitlök)
  • Morot
  • Champinjoner
  • Zucchini
  • Aubergine
  • Färsk tomat

Soppbasen

  • 1 paket krossade tomater
  • Buljongpulver
  • 1 liter vatten
  • Alla örter som finns i skåpen (timjan, rosmarin) och mycket basilika
  • Svartpeppar
  • Balsamvinäger
  • Sweet chili

Baljväxter

Jag brukar ha i små vita bönor, kokta i förväg. De har liksom samma snällhet och storlek som allt annat.

Ungefär så här brukar jag göra

  1. Hacka grönsakerna i den ordning de står och fräs dem medan du hackar nästa.
  2. Fräs grönsakerna tills de släppt sin vätska och kanske hunnit få lite färg. Häll på sweet chili på slutet så sockret bryns.
  3. På med vätskorna och alla kryddorna utom basilikan, som vinner på att inte vara varm så länge.
  4. Koka upp makaroner vid sidan av (de blir så blaskiga om de ligger i).
  5. Häll i bönorna så de blir varma men inte hinner bli mosiga. Ha i massa basilika (jag använder fryst, det är en bra kompromiss mellan smak och smidighet).
  6. Blanda makaroner och soppa.
  7. Om du vill förstöra den fina veganska soppan passar det utmärkt med parmesan på!

Sen värmer jag några slevar soppa i mikron och kokar makaroner vid sidan av i flera dagar, kanske inte riktigt en vecka dock.

 

Feminism är tvärtomspråk

Bild på arg streckperson hållande en skylt med texten "Who run the world GIRLS" på. Personen hötter med näven. Skylten är överkryssad med två röda streck.

Feminismen är ett språk kantat av ”borde”. Vi säger saker vi vet inte stämmer, men som vi tycker borde stämma:

  • Det borde vara våra kroppar och våra val, men så är det inte.
  • Vi borde vara värdefulla i vår egen rätt, men så är det inte
  • Vi borde vara viktiga, vi borde vara lyckliga, men så är det inte.
  • Vi borde få bestämma själva över vår åtrå, vår kärlek, vår energi, men så är det inte.
  • Det som idag är kön och sexualitet borde fungera på helt andra villkor, men så är det inte.

Feminismen är ett tvärtomspråk. Vi negerar era skällsord:

  • Vi är inte fula!
  • Vi är inte horor!
  • Vi är inte äckliga!
  • Vår plats är inte i hemmet!

Men ibland är det som om vissa av oss glömt att det är tvärtomspråket vi talar, och anklagar varandra för att tala patriarkatets språk:

– Kvinnor är fria!
– Kvinnor borde vara fria, men det är inte så.
– Varför hatar du kvinnor?
– Du har glömt att du talar tvärtomspråket.

Det kanske bara är att gratulera dem som glömt att de lever i tvärtomvärlden – där påminnelser om patriarkatet är det som inte passar in istället för tvärtom. Det kanske i sig är en stor feministisk vinst.

Feminismen kommer med sina borden och negerande bara skapa tillfällig tröst – för omvälvande förändring krävs något nytt, något som inte ingår i samma språk eller tvärtomspråk alls. För det som sägs kan negeras och ändras med borden, men vi behöver säga det som inte går att säga. En negation är inte en avprogrammering.

Det borde inte vara så här.