The Jan Sweater

IMG_7733

Jag köpte ju en hel bok för att få mönstret för roströjan. Det är ju väldigt dyrt för ett mönster. Så då fick jag väl sticka fler ur den boken!

IMG_7443

The Jan Sweater är egentligen ganska enkel, när jag väl fick ihop hur omslagen skulle placeras. Däremot repade jag upp mycket ändå under projektets gång. Jag gjorde som det stod, men då blev den alldeles för lång och bylsig. Så då repade jag upp den till armhålan och sen en decimeter till, plockade upp och stickade armhåla där istället. Då blev den kort och söt och passar mina höga kjolar.

Originalet är nog lite längre än vad min är:

Ur boken A Stitch in Time
Ur boken A Stitch in Time

Så här såg jag ut när jag höll föredrag på Pride House med fyra vänner i augusti:IMG_7739

Bröllopsvantar

Bild på ett par röda och ett par gula lovikkavantar.Två vänner gifte sig med varandra. I present fick dom något jag hoppas fungerar som deras kärlek: värmande, tåliga, något gammeldagsa, färgrika, matchande.

Kryssen är gjorda av halva den andra vantens garn, alltså två av fyra trådar.

IMG_8039

Bild på paketet. Det är en ljusturkos låda med vita spetsband runt, en gul rosett och ett kort med blomster i vas på.

20 000 ord

Linjediagram med antal ord på y-axeln och datum på x-axeln.

Jag gjorde ett diagram på ordmängden i min magisteruppsats ”Demokratiskt klarspråk”, för att illustrera det stora skrivprojektet för mig själv. Uppsatsen går från något hundratal ord i ett pm i februari till dryga 20 000 till inlämningen i slutet av maj.

Det framgår väldigt tydligt att det inte är en jämn linje. Det går långsamt i början. Läsning står i fokus, och kompletteras då och då med skrivande. Den långa nästan platta perioden i april består av att analysera materialet, vilket sedan snabbt resulterar i ord efteråt. Här och var syns platta helger. Och det syns hur det börjar brådska framåt slutet.

Jag gillar det här diagrammet. För det syns att där fanns något som kunde växa.

Fenomenet kvinna i Det andra könets inledningskapitel

Det andra könet framsida på bokenVad är det att vara kvinna?

Jag läste inledningen i Det andra könet av Simone de Beauvoir häromsistens. Det är en bok som kom innan andra vågens feminism: kvinnor röstade och arbetade, och feminismen som sådan var inte en rörelse. Det andra könet har vad jag förstått blivit en klassiker. Jag tänkte referera lite av innehållet i inledningen och lite om vad jag tänker om det (spoiler: jag gillar det).

I inledningen skriver Simone de Beauvoir om att hon nu har skrivit ett verk om kvinnan. Jaha, så vad är kvinnan för någon, och varför ska hon ägnas uppmärksamhet? frågar hon sig själv och läsaren.

Finns kvinnor ens? Hon skriver att vissa tycks tro att en kvinna finns då hon har livmoder, som en mänsklig hona. Men det avfärdar hon, då uttalanden som “hon är ingen riktig kvinna”, eller “det där är ingen kvinna” kan uttalas om dessa. Att “kvinnligheten håller på att försvinna” tycks vissa tro, trots att dessa honvarelser ju inte alls höll på att försvinna (inte idag heller). Kvinnor ska “förbi kvinnor”, “låta kvinnor vara kvinnor” och dylikt som vi fortfarande får höra, vilket tyder på att kvinna inte alls är något givet av naturen. Det tycks alltså vare sig hos antifeminister eller feminister finnas en “fast kvinna”, utan kvinnan finns i situationer (hon skriver mycket om situation).

Det innebär i sin tur inte att det inte finns kvinnor, och hon avvisar kvinnors idéer om att dom inte vore kvinnor, eller att kvinna inte skulle vara ett relevant ord för dom. Hon säger att kvinnor, hur vi än försöker, inte kan sluta vara kvinnor – vi kan alltså inte bestämma själva, för vi blir och görs till kvinnor, och att inbilla oss något annat är just en inbillning.

Så det finns inget enskilt attribut eller en enskild egenskap eller kombinationer av dessa som gör personer till kvinnor. Att det finns kvinnor är däremot uppenbart: mänskligheten är indelad i två kategorier och det räcker med att titta ut genom fönstret för att se det. Vi skiljer oss från varandra med kläder, leenden, manér, intressen och sysselsättningar. Huruvida detta kan eller kommer att försvinna är inte hennes huvudfråga, utan hon tar sitt avstamp i förståelsen att kvinna inte är något givet, men att kvinnor finns. Hon studerar därefter kvinnan fenomenologiskt, alltså som ett fenomen som existerar.

Jag tycker mycket om detta avstamp. Jag håller med henne om att kvinnor uppenbarligen finns, och ser att andra definitioner av att vara kvinna alltid blir väldigt reducerade:

  • Att vara kvinna är att känna sig som kvinna – hur ska jag veta hur andra känner sig?
  • Att vara kvinna är att ha vissa kroppsfunktioner – trots att det är långt ifrån alla kvinnor som är har fertila livmödrar (och är inte barn eller gamla kvinnor med livmoder då kvinnor?
  • Att vara kvinna är att ha vissa egenskaper som att vara omtänksam – men vi vet nog alla att kvinnor är fullständiga människor som kan ha alla möjliga egenskaper.

Jag känner igen mycket av det hon skriver om från diskussioner idag, där feminism och kvinnor ska diskuteras. Ofta hamnar samtalet i en fråga om vad det är att vara kvinna, och det förutsätts att det ska finnas ett svar, och gärna att det ska vara något som kan förklara allt, som om det finns en förklaring till varför kvinnor som kvinnor ska ha det sämre: “Om vi bara förstår vad det är som gör kvinnor till kvinnor kan vi förstå varför de har det sämre och därmed fortsätta med det.” Det är väl det uttalanden som “det är för att du är kvinna” försöker få folk att tro: du förtjänar detta (där “detta” förstås alltid är något dåligt). Lite som om dom hittar den homosexuella genen kan dom fortsätta va homofober, för då har deras skit koppling till något verkligt tror dom. Istället är kvinna dom processer som gör att vissa har det sämre: att vara kvinna är att ha det sämre än män.

Det känns lite löjligt att försöka “lista ut” vad som gör kvinnor till kvinnor. Vi är uppvuxna i ett samhälle som delar in människor i två könskategorier, och vi har därmed internaliserat alla de könande processer som vi kommit i kontakt med. Vi är alltså jättebra på att identifiera kvinnor som just kvinnor, och att då låtsas som om vi inte alls vet vad en kvinna är blir som en konstig tankelek. Kvinnor finns, titta ut genom fönstret, kön görs hela tiden.

Vi avkrävs hela tiden att göra kön, för att konstant bevisa våra kön, vilket ju inte skulle behövas om nu kön var så naturligt för oss. Det ger mig också hopp: att samhället är så angeläget att upprätthålla skillnader mellan män och kvinnor tyder på att grunden är bräcklig – samtidigt som det kontanta könskapandet gör systemet rigitt. Det är helt enkelt detta konstanta könande som ÄR kön, och kön är vare sig mer eller mindre. Det känns upplyftande tycker jag. Det gör att jag kan känna styrka i lesbiska rum (bara där jag känner så) över att vara kvinna, samtidigt som jag inte måste identifiera mig med eller acceptera den lägre position som är kvinna.

Jag är kvinna men jag är inte ämnad att vara förtryckt. Jag är kvinna och behöver inte skämmas över det. Jag är kvinna och behöver inte distansera mig från det för att bli accepterad.

Akademiskt språk

En färgglad bild på en samling ord. Rubrik: "Några termer om termer". Under följande ord: referent, begrepp, cirkeldefinition, källrelation, flerordsterm, indelningskriterium, termkandidat.

Ibland hör jag anklagelser om att folk skulle använda ett akademiskt språk, och att det skulle vara dåligt. Då brukar jag undra vad dom menar att ett akademiskt språk är, och var gränserna gentemot ett icke-akademiskt språk går. Är det allt språkbruk (all text, allt tal) som går att hitta inom akademin? Är det mejl kollegor emellan, affischer om sittningar i korridoren – knappast. Eller är det allt språk akademiker använder, och hur många högskolepoäng krävs det för att vara akademiker, och är min inköpslista i så fall skrivet på ett akademiskt språk – knappast.

Förresten är det väl svenska som är språket hela tiden.

Syftet med den här texten är att förklara att ni är obegripliga när ni slänger runt ”akademiskt språk” som någon förolämpning. För 1) akademiskt språk finns inte som avgränsat språkbruk 2) i den mån tendenser i akademiska texter går att hitta gentemot andra är det ganska bra tendenser.

Dom akademiska orden

Dom tio vanligaste orden i akademiska texter inom humaniora och samhällsvetenskap, som alltså återfinns i betydligt högre grad inom akademiska texter än i annan sakprosa är:

  1. dock
  2. studie
  3. beskriva
  4. social
  5. enligt
  6. innebära
  7. samt
  8. form
  9. betydelse
  10. fall (källa)

Dessa ord är alltså dom mest typiska, akademiska orden, som återfinns i många akademiska texter inom olika ämnesområden. Det är inte några magiska, akademiska ord, långt bort från allmänspråket. Däremot är det ord vars betydelse sällan förklaras från en lärare, likt facktermer görs, och det är således är enkelt att tro att betydelsen är klar när den i själva verket inte alls är det. Bara ordet betydelse är ju ett helt vetenskapligt fält: semantik, men folk använder det nog inte med den eftertänksamhet som kanske skulle önskas.

Akademisk text ska uppfylla specifika krav

Vad är då en akademisk text jämfört med en annan text? Till skillnad från tweets, blogginlägg eller nyhetsartiklar så utvärderas många akademiska texter efter i förhand bestämda kriterier. Det här är dom mål min magisteruppsats kommer bedömas efter:

1) självständigt identifiera, formulera och lösa ett språkvetenskapligt problem och placera resultatet i ett större forskningssammanhang
2) presentera undersökningen enligt aktuella normer för vetenskaplig text
3) värdera och diskutera kvalitet i språkvetenskapliga undersökningar
4) visa förmåga att följa gällande forskningsetiska normer.

Det är punkt 2 som främst kan tyckas röra ”språket”, men den skriver inte språk utan normer. Det innebär att det inte bara gäller ordval, stavning och andra språkliga normer, utan att vi ska följa institutionens bestämmelser för källhänvisningar och rubriknivåer till exempel.

Men det som snarare gäller ”språket” är punkt 1. För att uppfylla kraven krävs ofta en viss typ av uppbyggnad av en text, där olika delar förhåller sig till andra på ett visst sätt, där idéer presenteras tydligt, där problemformuleringen framträder som just en sådan som sedan kopplas ihop med dess svar, där tidigare forskning och teorier jämförs med varandra. Detta är krav i en vetenskaplig text, och brukar inte på samma sätt ingå i en tidningsartikel, i en roman eller andra texter. För att göra detta använder vi språket, naturligtvis.

Vi använder språket för att åstadkomma det vi vill med en text. Däremot finns det gott om dåliga texter, både innanför och utanför akademin. Det är enklare att få till en bra text om textens syfte (få godkänt snarare än låta stereotypt svårbegriplig) avgör stilnivån, om textens läsare tas med i beräkningen (en akademiskt texts läsare brukar vara ”klasskompisarna”, alltså dom med utbildning på samma nivå).

Precision och svåra ord

Humaniora och samhällsvetenskap rör just människor och samhälle, och är kunskapsområden. Förstås används då specifika termer för att beskriva dessa. Ibland i överflöd, absolut. Att använda termer svarar på ett behov av att vara specifik: du kommer inte undan med att beskriva abstrakta samhällsprocesser med luddiga beskrivningar eller metaforer. Med detta finns det inget dåligt, och jag tror inte heller det är mot enstaka termer folk opponerar sig: det är enklare att fråga vad ett ord betyder än att fråga om en frånvarande röd tråd i idéframställningen.

En stor mängd svåra ord, vad skulle det innebära? Vad är ett svårt ord? Är alla ord en person inte ”kan” (vad nu det betyder) svåra ord? Här kommer två olika uttalanden om vad ”svåra ord” innebär (citerade citat från Lena Furbergs uppsats ”Vad är svårt med svåra ord” från 2010):

föråldrade, ovanliga eller lätt missförstås

Vad är skillnaden på föråldrad och ovanlig i det här fallet? Och ett föråldrat ord är väl utmärkt om texten riktas till en föråldrad person?

Svåra ord är väl helt enkelt ord som många läsare eller lyssnare vill ha förklaring på

Det finns aldrig nånting som är ”helt enkelt”, och hur många är många, och hur vet vi det utan att utsätta dom för dessa svåra ord?

Texter på fel plats

Akademiska texter ser alltså ut på ett visst sätt för att uppfylla dom krav på vetenskaplighet som finns inom akademin. Kritik mot dom normer som avgör vad som är vetenskapligt och inte kan ibland vara på sin plats, men det är inte det som är upp till kritik när folk diskuterar ”akademiskt språk”. Att en text anpassad för akademin inte fungerar i alla sammanhang är däremot självklart, men ingen text fungerar i alla sammanhang. Krav på röd tråd, tydliga resonemang, precision och ärlighet är något som kommer bli svårt att försöka argumentera emot, det är jag säker på.

Självklart är många akademiska texter svårbegripliga, men det är sällan akademins fel. Istället är det nog en och annan vänstertung mening, där skribenten dessutom kanske råkat sätta punkt där fundamentet tagit slut. Det kan också vara en ovana att se dom språkliga markörerna för att markera precision, avståndstagande, abstraktionsnivå, avvägningar, analyser som används som just sådana. Det skulle ju garanterat göra en text svårförstådd. En del texter har dessutom knappt ett enda aktivt verb. Alla akademiska texter är inte heller bra, på det viset att läsaren kan förstå hur texten kan och bör användas – kom ihåg att texter har ett syfte.

Det största problemet är kanske snarare att en text är felplacerad. En akademisk text som är riktad till andra inom samma fält kanske råkade hamna i en populärvetenskaplig publikation. Eller så är det en redaktör som inte vågat gå in och ändra i en erkänd forskares text, när den ska publiceras med ett helt annat syfte än originaltexten.

En blogg eller ett sociala medier-konto har inte en lika definierad målgrupp, och avsändaren bestämmer i hög grad själv hur texterna ska vara utformade där. Där kan texterna alltså innehålla både långa resonemang, röda trådar och facktermer, men också vara luddiga, med oklara samband och kanske med så kallat svåra ord. Att kalla det ena för akademiskt och det andra för något annat förstår jag inte vad det skulle tjäna till.

Regnbågssjalen

DSC_0041

Det här är min regnbågssjal.

DSC_0046

Den är rätstickad, med ränder som är breda i ena kanten och smala i andra. Jag tycker att det är asymmetrin som gör den så fin och bra, att den inte bara är vanligt randig, men vet också människor som tycker det är irriterande.

DSC_0044

Den är stickad i blandbomullsgarn och jag hade den nästan hela förra sommaren, förutom när det var trettio grader varmt. Men först nu hamnar den på bloggen.

DSC_0047

Att rätsticka såpass mycket var ganska oändligt tråkigt. Ibland skönt, ibland tråkigt. Att få byta till nästa färg, eller bara göra dom vändningar som gör sjalen asymmetrisk var till sist något att se fram emot med oerhörd längtan.

Förutom att originalmönstret förespråkar två färger så följde jag mönstret. Jag använde alltså två vita nystan, och 12 färgade i olika färger. Det finns fina garner som skiftar som en regnbåge jag sett andra använda, men dom garnerna är oftast i ull som jag inte ville använda till det här projektet. Sen gillar jag att övergångarna inte är så mjuka mellan färgerna också.

  • Stickor: 4,0 mm
  • Garn: Hjertegarn Blend i blandade färger.
  • Mönster: Stripe study shawl för några tior på Ravelry

Det bästa med att vara lesbisk

Ritad färgglad bild på två tjejer som hånglar på en picknickfilt en sommardag.

Jag är glad exakt varje dag att jag är gay. Lättad. Jag kunde inte somna kvällen innan jag skulle skriva den här texten för jag var så glad – för det finns så mycket!

Sen hur jag ska förklara det. Vad som räknas som ett bra skäl, eller något som inte i sig behöver förklaras. Andra kan svara till exempel att lesbiska relationer är bra för att potentialen till jämlikhet är större – vilket förutsätts vara bra (nu säger jag knappast att det vore bra att bli förtryckt i sina nära relationer!); eller att delade erfarenheter underlättar – som om lika barn alltid leka bäst. Jag tänkte försöka formulera mer tankar kring det framöver (vi får väl se hur det blir med det).

Ofta svarar folk att det är bra att vara lesbisk för att en har möjlighet att skapa något en verkligen vill ha, och inte bara följa mallar. Jag håller inte med om att det är bra för mig att det inte finns mallar, scheman, att en måste skapa sin egna värld. Jag tycker det är jobbigt, för allt jag då förhåller mig till är ju hur olikkönade par strukturerar sin gemensamma livsbana. Jag önskar fler klyschor om lesbiska relationer, så en har något att utgå från. Eller så gör jag inte det, om klyschor och normer nu är så instängande som vi tror.

Något som är väldigt bra med lesbiska relationer (eller kanske i det här fallet relationer kvinnor emellan) är att de inte grundar sig i kvinnohat. Samhället är organiserat efter relationer mellan män och kvinnor, som bygger på en misogyn arbetsfördelning. Jag och många andra har internaliserat väldigt mycket kvinnohat, och att få existera på egna villkor tillsammans är ett himla effektivt sätt att motverka det. Jag får finnas, vi får finnas. Vi får begära.

Ytterligare bra med lesbiska relationer är att de erkänner kvinnor som hela personer. Heterosexuella väninnor tror jag ser varandra som nästan hela personer, men missar att de kan begära. Jag ser kvinnor som några jag kan möta, i mina romantiska och sexuella begär, med deras begär. Inte som personer med en pusselbit borttagen, bara att ges till andra kön. Det här gäller förstås inte i alla mina relationer (jag ligger inte med alla kvinnor jag känner), men kan finnas närvarande även i icke-romantiska eller icke-sexuella vänskapsrelationer, att begär kan få rymmas även om vi inte begär just varandra. Det innebär förstås att mina begär också får plats, vilket är skönt för jag är så oändligt less på att trycka ner dom.

I relationer med tjejer finns det plats för riktiga begär. Eftersom ingen tycker att vi borde va tillsammans litar jag på att hon är med mig för att hon vill. Vi vinner inte varje gång vi knullar, men det finns en trygghet i att vara med varandra. Om hon vill va med mig, om hon vill ta på mig, om hon vill krama mig, skämta med mig, gå till biblioteket med mig, är allt det bevis på att vi får finnas, hon och jag tillsammans. Det gör det också svårt att avgöra vad det betyder om hon inte visar att hon vill detta: orkar hon inte bevisa sin kärlek konstant både för mig och andra, eller vill hon helt enkelt inte vara med mig? Det här går att koppla till friheten andra beskriver i att skapa sina egna relationer, där ömhetsbetygelserna inte följer heterosamhällets koder, men innebär inte riktigt samma sak.

Jag gillar verkligen ordet begär, för det antyder sexuell lust men också annat, och det är inte ett ord som är nersolkat av manliga författares fantasier om kvinnokroppar: begär betyder inte yppiga bröst och våta grottor.

Det bästa med att vara lesbisk är att jag är lesbisk. Jag kan verkligen inte förklara detta utan att det blir cirkulärt. Jag blir kär i tjejer. Inte i andra. Jag har haft en del närhet och en del sex med andra, men hittills har jag bara varit kär i tjejer och ser inte att det skulle ändras (men det kan det kanske göra). Nu definierar jag lesbiskhet som något som rör romantik, vilket inte nödvändigtvis måste vara fallet, men för mig hör det ihop. Första gången jag var kär i en tjej, första gången en tjej var kär i mig tillbaka, första gången mitt hjärta krossades av en tjej, alla dessa första gånger bevisar bara hur oerhörd kraft dessa relationer och känslor har för mig. Jag har varit glad, kåt, ledsen annars också, men aldrig på det sättet. Aldrig som om det spelar roll. Här undrar jag om olikkönade relationer faktiskt kan uppbåda sådana känslor: går folk runt i dom och känner så här starkt? Och skulle det i så fall verkligen vara ett argument för dom relationerna?


Header med tre lesbiska par med texten LESBISK KRAFT ovanpåJag svarade på en fråga om vad det bästa med att vara lesbisk är. Det här inlägget är en något ändrad version av det svaret.

För dig som vill diskutera sånt som rör lesbiskhet har två vänner, Andria och Linn, och jag startat upp en Facebook-grupp där vi planerar lesbiska stordåd. Den heter Lesbisk kraft och är till för lesbiska kvinnor främst i Stockholmsområdet då vi kommer anordna aktiviteter där vi träffas. Du som funderar på att komma ut som lesbisk för dig själv eller andra är välkommen.

Snart kommer Lesbisk kraft kanske spridas i olika former till hela internet och världen, men tills dess kanske jag korspostar en del av mina grejer här.

Must have cardigan i Marks & Kattens Safari Brilliant

DSC_0021

Jag fick massa blått garn av min mormors vän – en sådan lycka! Vad det skulle bli av det tog ett tag att fundera ut, med efter min Surely kände jag att jag nog ville göra en mer klassisk (vad nu det betyder) flättröja.

DSC_0017

Mönstret heter Must have cardigan, ett namn som förpliktigar till mer än det lever upp till skulle jag säga. Det är en trevlig flätad tröja, men det är ju inte den bästa nånsin kanske. Det är flätor framtill, på ärmarna och på ryggen.

I orignalmönstret korsas flätorna åt samma håll, men jag ville att dom skulle peka ”inåt” båda två istället, och att de på ärmarna skulle peka ”framåt”, in mot magen. Tyvärr fäste jag ärmarna på fel håll så de istället pekar bakåt, men jag tror inte det gör så stor skillnad.

DSC_0030

Mönstret består av tre typer av flätor och en del mossstickning, förutom de aviga jämte flätorna då. Jag tycker flätstickning är skönt på det viset att mönstret hela tiden sker i så tydliga kolumner, och en vet precis hur många maskor som ska vara i varje kolumn. De stora flätorna flyttas vartannat varv och de små var fjärde – samma var fjärde, så det är lätt att hålla reda på.

DSC_0036Jag rundstickade min tröja, både kroppen och ärmarna, och gjorde den inte till en kofta, utan la till en liten fläta i mitten istället.

DSC_0055

Jag tror att ena axeln råkade bli några varv längre än den andra, då den mäts i centimeter vilket kan göra det lite svårmätt ibland. Jag försökte räkna antal flätrapporter men tappade nog bort mig. Koftan hänger nämligen en gnutta snett på kroppen, men å andra sidan så står jag väl sällan exakt rakt heller. På bilden här ovan ligger ju koftan dessutom snett, men bilden blev i alla fall skarp.

DSC_0058

Den tunna flätan i mitten påminner i sitt utseende jättemycket om de jag gjorde till mina Bonbon mittens, men de gjordes på olika sätt enligt mönstren. Det var förvirrande för jag råkade sticka på dom projekten parallellt.

DSC_0060

  • Stickor: 4,0 mm.
  • Garn: Marks & Kattens Safari Brilliant i färgen #850. 12 nystan gick åt (á 50 gram)
  • Mönster: Must have cardigan av Patons, gratis.

Den heterosexuella spelplanen

En bild på ett påhittat brädspel med olika "faser" i det tänkta heterolivet

Jag hittade en gammal tweet från för flera år sen om när jag gjort slut med en kille jag var ihop med. Den handlade om känslan av att kasta bort sin framtid.

I relationer med män, oavsett i vilken ”fas” relationen befinner sig, har jag känt att framtiden var utstakad: en ska bara se till att det är just den mannen en ska löpa banan ut med. Jag kände mig så oändligt instängd. ”Jaha, är det såhär det ska va.” Det var ju det alla sa. ”Han är snäll, ni får vackra barn. Alla karlar är ju hopplösa, barn är roligt, tänk om ni hittar ett fint hus, ni måste bara kompromissa, du kan inte va så arg hela tiden.”

Jag var verkligen arg hela tiden. Jag ville ju inte ha det så. Jag ville inte etablera mitt heteroliv och sen slå tärningen och flytta framåt.

Jag ville ha en annan spelplan.

Varje möte med en man som inte slutat i tills döden skiljer oss åt är bortkastad framtid, försummad heterosexualitet. Jag misslyckades. Jag kände viss ledsamhet över att inte flytta framåt på den heterosexuella livsbanan, att hela tiden stå över ett kast. För hur blir livet om jag inte gör det?

Jag har i relationer med kvinnor känt att det är lätt att kompensera för icke-heterosexualiteten genom att överdriva tvåsamhetsnormerna: ”Tänk om jag och hon hittar ett fint hus, lär oss kompromissa och vara lyckliga tills döden skiljer oss åt. Och barnen blir nog vackra.” Den spelplanen är lockande då jag slipper fatta beslut om mitt liv, samt vinner heterosamhällets acceptans. Vi är som ni, kolla barnen bara.

Men det har också känts instängt. Vad i det som är internaliserad homofobi: ”jag bara låtsas, efterapar”, vet jag inte riktigt. Men det har sannerligen inte känts instängt på samma sätt. Jag har alltid känt att jag kan tycka om partnern ifråga. Med kvinnor har jag känt mig instängd, rädd, oälskad, osäker. Men aldrig konstant arg. Aldrig som om framtiden är komplett hopplös oavsett jag är med eller utan just henne.

Jag känner en motvilja mot att göra slut med kvinnor, då det är som att ge upp och erkänna att kvinnor är fel – att jag nog inte gillade kvinnor trots allt, ni hade rätt – inte bara relationen. Det känns också som en möjlighet att göra slut med kvinnor på ett annat sätt än med män. Relationer med kvinnor är ömsesidiga, riktiga. Kvinnor jag har relationer med ser jag som individer, inte verktyg att passa in i den heterosexuella spelplanen och lyckas i livet tillsammans med. Att värdera måendet och personerna över relationen gör det enklare att fortsätta en relation, men också att göra slut. Att vara med kvinnor och att göra slut med kvinnor känns inte som (att löpa ut eller kasta bort) en planerad instängdhet tills döden skiljer oss åt.

Så nä, jag var inte så ledsen över att kasta bort framtiden med män. Men det var ju meningen att jag skulle va det. Hur skulle det gå med min status? Vad finns utanför spelplanen? Relationer med kärlek – vill jag svara.


Det här är en lätt modifierad rant från twitter som inleds med den här tweeten:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/572417788242993152

Vad ska vi med jämställdhet till?

Bild på streckgubbar med utplacerade rosa kjolar. Text "50/50" med nollor som agerar mans- och kvinnosymboler. Text med varannan bokstav rosa respektive blå under: "Är det bra nu?"

Om orsaken till patriarkatets alla effekter var en skev ratio kvinnor och män i olika typer av rum skulle jämställdhet som mål vara utmärkt. Men män kommer inte sluta hata kvinnor om vi tar upp hälften av stolarna i alla rum. Det är inte där det sitter. Och det är inte det feminism handlar om, som Athena Farrokhzad säger i sitt sommarprogram:

För mig har feminism aldrig varit strävan att betraktas som den heterosexuelle mannens jämlike. Utan kampen för att riva den patriarkala grund på vilken vår kunskap om världen vilar.

Hej! När det är 50/50 män och kvinnor överallt, hela tiden, alla nivåer, och alla tjänar lika mycket, är det bra då? Är det målet? Mvh.

I det jämställda samhället kommer alla fortfarande vara män och kvinnor? Kommer alla män och alla kvinnor ha jobb i det jämställda samhället? Är arbetslinjen och jämställdhet samma sak?

I det jämställda samhället kommer ingen utnyttja någon annan, för att plötsligt försvann klass och ras som förtryckande strukturer också? Kommer kvinnor sluta dö i fabriker för att tillverka billiga kläder åt vår del av världen i det jämställda samhället?

Hur är det med dom där pappamånaderna då? Är det lagstiftat om dom i det jämställda samhället eller tar männen ut dom ändå? Kommer alla vara heterosexuella i det jämställda samhället? En kvinna och en man i varje hem med lika många föräldradagar! Kommer vi i det jämställda samhället ha kvinnor på statsministerposten i några decennier för att väga upp eller kommer det vara varannan mandatperiod som gäller? Kommer vi ha en regering med bara kvinnor i det jämställda samhället eller är det inte jämställt då? Kommer alla våldtäkter dömas som brott i det jämställda samhället?

Kommer det födas lika många med snippa som med snopp varje år som sen konstrueras som flickor respektive pojkar i det jämställda samhället? Kommer hälften av alla kvinnor och hälften av alla män ha rosa nagellack i det jämställda samhället? Och som vi vet botar nagellack homofobi och transfobi så i det jämställda samhället kommer det inte finnas! Kommer det finnas lika mycket reklam som säger åt kvinnor som män att dom behöver ny ansiktskräm för att vara vackra i det jämställda samhället? Kommer alla män och alla kvinnor ha kavaj i det jämställda samhället? (Kommer ”kommer” ha stabiliserats som hjälpverb i det jämställda samhället?) Kommer alla män och alla kvinnor ha lika många orgasmer i det jämställda samhället?

Kommer alla myndigheter skriva ”hen” i det jämställda samhället men ändå kräva att vi kryssar i om vi är ”man eller kvinna”?

Kommer barn som vuxit upp här fortfarande utvisas i det jämställda samhället? Kommer lika många pojkar som flickor bli utbrända i skolan på grund av höga krav på duktighet i det jämställda samhället? Kommer män sluta slå kvinnor de säger sig älska i det jämställda samhället? Kommer kollektivtrafiken vara gratis i det jämställda samhället? Kommer matsvinnet fortsätta vara 81 kg per person och år i det jämställda samhället? Kommer kvinnor slippa sexuella trakasserier på jobbet nu när det ju faktiskt är 50/50 och vi lever i det jämställda samhället? Kommer kvinnors puls fortsätta stiga när de kommer hem från jobbet medan mäns sänks i det jämställda samhället?

Ni snackar om att män tar mer plats och tror att dom normerna och utrymmestagandet försvinner om dom bara är hälften i rummet. Och att om vi ska tjäna lika mycket som männen måste det va 50/50, för alla vet att kvinnodominans ger lägre lön. Istället för att identifiera varför kvinnodominans ger lägre lön och arbeta där ska vi spä ut med män och hoppas på det bästa. Om det inte är att förstärka en essentialistisk bild av vad män och kvinnor har för roller i samhället så vet jag inte vad.

Att kalla event med 50/50 män och kvinnor för ”mångfald” eller på engelska ”diverse” är ju om något att befästa mannen som norm. Värsta jag hört: på Nordiskt forum (blä) om mäns och kvinnors olika vanor i trafik. Män = planetens död. Slutsats: lika mycket hänsyn till båda!

Ta ert 50/50 och gå och lägg er!!! Mvh trampar på andras feministiska kamp.


Det här är en sammanställning av en rad tweets 16 januari 2015, med inledning här:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/556040103970484225