Klyschor, lekar, lögner

Det här är ett inlägg som handlar om värdeord, deras eventuella innehåll och hur de används för att upprätthålla vissa typer av lögner.

Alla organisationer ska numera ha (oftast) tre värdeord. De ska fungera både externt och internt: som reklam och som uppfostran. Catharina Nyström Höög skriver: ”I så måtto liknar värdegrunderna marknadsföringstexter, men de kan också betraktas som styrinstrument.” Och i sammanfattningen av Carin Leibring Svedjedals uppsats står det om myndigheters värdeord: ”De främst önskade värderingarna är att myndigheterna och deras medarbetare ska vara kompetenta, inkluderande, pålitliga och serviceinriktade.” Många verkar alltså ha ungefär samma mål.

Klyschor

Än har jag inte läst en tillfredställande definition av vad en klyscha är, men å andra sidan har jag givit upp på tillfredsställande definitioner av det mesta. Kanske kan det vara givande att tala om klyschor i termer av intension och extension.

Inom semantiken finns prototypteorin. Den har som alla teorier sina förtjänster och brister, men är värd att ibland begrunda. Den handlar om att om jag ber dig tänka på en fågel kommer du troligtvis tänka på en ganska typisk fågel. Fågeln flyger, har två ben, lägger ägg, har ett distinkt läte och så vidare. Denna betydelse är antagligen ganska allmän och gemensam. Sen frågar jag om en fågel som inte uppfyller ett av de där kraven inte är en fågel, och då svarar du att jo det är den. Där har vi en kärna och en periferi.

Kärnbetydelsen är egentligen inte speciellt specifik, och fågel innehåller både kärna och periferi. Alla tänkbara fåglar. Detta är intensionen.

Extensionen är den faktiska specifika fågeln. Den är mer konkret och innehåller bara sig själv och inte alla andra fåglar (även när den diskursivt står i relation till dem).

Relationen mellan intension och extension är väldigt snål: du kan bara få det ena i stor mängd. Vi kan ha en stor intension som rymmer mycket, men då har vi en liten extension och vet väldigt lite om hur sakerna uppenbarar sig i verkligheten. Vi kan ha en stor extension, men då vet vi inget om resterande i intensionen.

När det gäller organisationer så består de av en stor mängd konkreta praktiker. Dessa abstraheras till värdeord, vars intension är stor. Men en stor intension säger väldigt lite om de specifika praktikerna hos den specifika organisationen. Där kanske vi har en klyscha.

En värdeordslek

Jag brukar roa mig med en lek. Om leken hade ett namn kanske det skulle heta ”gissa organisationen”. Den har två delar.

Del 1

Här har jag sammanställt några värdeord från organisationer för er att para ihop. Ni kan skriva av dem och låta folk leka på fest kanske.

A. Mänsklig, pålitlig, långsiktig, utvecklande
B. Utveckling, ansvar, effektivitet, tydlighet
C. Delaktighet, trygghet, tilltro
D. Engagerad, utforskande, inkluderande, gränsöverskridande, stärkande
E. Professionella, engagerade, personliga
F. Engagemang, enkelhet, trygghet
G. Äkta, välkomnande, engagerande, nyfikna
H. Kvalitet, kunskap

  1. Museum
  2. Industriell tillverkning
  3. Mindre kommun
  4. Hyresgästföretag
  5. Advokatbyrå
  6. Omsorgsföretag
  7. Myndighet inom området infrastruktur
  8. Förskola

Del 2

Nästa steg är att hitta par som absolut inte går. Lycka till.

Lögner

Nästa sak jag vill beröra är lögner. Det är egentligen något ganska annorlunda, men relaterat. Häng med här.

Folk just nu pratar väldigt mycket om lögner. Vi lär leva i ett post-sanningssamhälle. Det låter ju fruktansvärt. Sanningen spelar ingen roll längre! Usch. Att det ligger till så bevisas – om jag förstått det rätt – främst genom att politiker trots att de ljuger vinner röster. När har väl politiker inte ljugit kan jag undra. Främsta exemplet verkar vara Trump vs Clinton. Många faktagranskade deras uttalanden och kom fram till att Trump ljög oftare än Clinton, vid sidan av andra hemska beteenden förstås.

Jag tänker ofta på en text av Kajsa Ekis Ekman som skrevs för ett tag sen när det var mycket prat om att flyktingar som kommer hit inte borde få komma hit för att de inte delar det som kallades svenska värderingar: ”Plötsligt är vårt samhälle fixerat vid värderingar”.

På skolverkets hemsida står att de [värderingarna] ”ligger i linje med de värden som vårt demokratiska samhälle vilar på”. Och här kommer vi till problemets kärna. Detta är ju inte sant! Det är totalt hyckleri! I resten av samhället gäller något helt annat. Där råder marknadens lag och där är människor inte alls lika mycket värda.

Så när en lögnaktig politiker säger något som bryter mot föreställningen om det goda demokratiska samhället svarar den ärliga med att säga att vi är det goda demokratiska samhället. Men det stämmer ju inte. Det är det rasisterna sett igenom, det är det kommunisterna sett igenom. Lögnerna. För alla är inte lika mycket värda, och blir inte det för att vi upprepar vackra fraser. Skillnaden är att de första inte vill att alla ska vara lika mycket värda och är rädda att det eventuellt kommer bli så, medan de senare vill att det ska vara så men inte tror att det kommer bli så under rådande system.

Ekis Ekman avslutar sin text: ”Men tänk om vi bestämde oss för att verkligen tillämpa den [värdegrunden] på riktigt – i hela samhället?” Ja då skulle ju saker vara väldigt annorlunda.

Jaha?

Jo, så vi har massa abstrakta värdeord som egentligen går att applicera på allt eller inget. Vi har massa organisationer som vill framställa sig som bra men naturligtvis mest vill göra det de ska: företagen vill tjäna pengar och myndigheterna vill inte uppluckras av antidemokratiska personer i personalkåren.

Värdeorden skapar inget nytt utan är bara en (desperat?) fortsättning på de vanliga lögnerna. Värdeorden hjälper inte.


Facit

A–4
B–7
C–8
D–1
E–6
F–5
G–3
H–2

 

Lerkrukor på armeringsnät

Helgens projekt var att hänga gröna växter på ett armeringsnät på väggen. Fick en del frågor på hur vi gjorde så här tänkte jag arkivera en beskrivning!Det här är ju trendigt så vi får se hur länge jag gillar det. Men det är onekligen ett praktiskt sätt att utnyttja väggyta (utan att borra hål till och med).Bild på växterna i innerkrukor med lerkrukor bredvid.

Saker

  • Armeringsnät (detta är från Biltema men finns hos alla bygghandlar)
  • Limpistol för smältlim (också från Biltema)
  • Smältlim (”ofärgat universallim” med diameter 7,4 mm
  • Tjock ståltråd (diameter 1,5 hade vi, tjockare än så blir väldigt stelt)
  • (Silvertejp)
  • Lerkrukor
  • Växter

Armeringsnät

Armeringsnätet har väldigt vassa kanter. Dels är det därför svårt att hantera, och dels skulle det repa tapeter och möbler. Vi använde limpistolen för att skapa skyddade pluppar på kanterna. De syns knappt. Limmet blir också ganska gummiaktigt, med hög friktion, vilket gör att nätet går att ställa upp utan att det glider iväg.

Krukornas upphängning

Hur vi skulle hänga krukorna var inte självklart. Borra hål? S-krokar? Tål krukan hål? Kommer de inte välta om de bara hänger i en punkt?

Lösningen, kanske inte den bästa, men den vi fastnade för, var att linda ståltråd runt och igenom.

Vik (så gott det går) en längd ståltråd på mitten. Vik sedan upp en av halvorna. Trä det raka delen genom hålet i krukan. Led upp tråden underifrån och längs med. Tvinna ihop trådarna. Gör så två gånger i varje kruka, för maximal fördelning av tyngden (gissar vi). De tvinnade längderna ska sedan böjas för att bilda en krok. Bild på lerkrukorna med ståltråd genom bottenhålen. Den ena krukan har dessutom silvertejp i botten.

Krukornas bottenhål

Problemet med att ha hål i botten på krukorna är förstås att de kommer läcka vatten – ner på möblemanget! Silvertejp håller inte tätt eftersom ståltråden hamnar i vägen.

Däremot tejpade vi ändå med silvertejp på insidan, för att sedan kunna smältlimma på utsidan, så att limmet har nånting att fästa i. Det kanske inte behövs tejp, men det kändes tryggt så. Placera ståltråden i bra vinkel gentemot nätet innan du limmar, så att de inte blir alldeles sneda.

Det där smältlimmet visade sig mycket användbart.Bild på lerkruka underifrån. Bottenhålet är fyllt med stelnat lim.

Växterna

Jag fick jättebra hjälp i Facebookgruppen Växtgäris att välja ut växter. Mina (eller lägenhetens och nätkonstruktionens) krav var:

  1. De ska tåla att inte ha sol på sig.
  2. De ska vara gröna året om och inte gå in i en extremt tråkig vinterdvala.
  3. De ska inte bli så stora och tunga.

De tips jag fick var:

  • gullranka
  • silverranka
  • ampelilja
  • murgröna
  • plättar i luften (slideranka)
  • orkidé
  • ormbunke
  • porslinsblomma
  • klätterkalla
  • venushår
  • fjädersparris

Väl i växtaffären var vi ju utlämnade till rådande utbud. Då fick det bli:Bild ovanifrån på alla växterna.

  • murgröna (som vi hoppas kommer klättra)
  • plättar i luften (som vi hoppas kommer hänga)
  • röd fittonia
  • grön fittonia
  • zebrablad
  • aloe vera-nånting

De ska förhoppningsvis må bra! Tycker att zebrabladet var så coolt med lila och silver:Närbild på zebrablad ovanifrån. Bladen är lila med silverskimrande delar.

Eftersom det inte finns dräneringshål ligger det lecakulor i botten av krukorna.

Nu funderar jag mest på hur jag ska minnas vilka som vill ha det konstant fuktigt och vilka som vill torka ut. Håll tummarna för att växterna kommer trivas!!!Bild på nätet bakom teven. Byrån de står på syns och i förgrunden är det rosor, tekanna och nagellack.
Nätet står helt enkelt på byrån bakom teven. Det är så stabilt i sig självt att det tål att saker bara hänger upptill. Egentligen började hela projektet med att min tjej upptäckte att hon kunde koppla in sina högtalare i teven, men var skulle vi då ställa dem?

Jag har sytt en lila kjol

Jag har sytt en kjol. Det är det första jag sytt sen nån grytlapp i slöjden. Inget är nog egentligen exakt som det ska på kjolen. Och en del nödlösningar. Men det blev en kjol. Den sitter runt midjan och hänger neråt och går att stänga! Haha. Är väldigt stolt. 

Tyget är ett vävt tyg (till gardiner enligt affären) i bomull. Maskinen är en gammal Husqvarna automatic jag köpt på second hand. Mitt i projektet gick den sönder. Poff! Rök! Det var kondensatorn som blev överbelastad. De håller tydligen inte för evigt. Men det gick att byta ut mot en modern variant! Och med lite eltejp till och med passade den i utrymmet haha. Linningen blev inte så bra. På baksidan är det sån där linningsduk eller vad jag ska kalla den. Men den borde nog varit på framsidan. Sen försökte jag föra upp kjolen inuti linningen liksom men det var svårt att få till.

Motvecken gick ganska bra när jag fått in knycket. Men när jag gjort halva tyckte jag att den såg för smal ut så gjorde den andra halvan lite bredare (la inte vecken exakt kant i kant på avigsidan). Men då blev den alldeles för stor! Och stygnen var korta så jag försökte inte ens ta upp dom. Jag vek istället in det extra så det blev små extraveck här och var. Inte det vackraste. När linningen sen skulle få hake upptäckte jag att den inte alls la sig snyggt ovanpå den andra änden. Dragkedjan var ju i vägen! Det fick bli att klippa. 

Kjolen är uppbyggd av två breda stycken, fram och bak. De viks med motveck. I sömmarna i sidorna sitter det fickor. Och en dragkedja i ena. Den var för lång så jag klippte den i botten och sydde en ny botten med tät sicksack. Sen är det linningen som är vikt dubbel, med ena sidan på insidan och den andra på utsidan.  

Är stolt men känner också: hoppas nästa blir bättre.

Att skaffa katter och att bygga dem ett klösträd av ett riktigt träd

Det verkar som om det finns två sätt att leva. Det ena är utan katter, i konstant ensamhet och meningslöshet hur mycket annan kärlek som än finns. Det andra är med katter, i konstant oro över att de inte har det utmärkt. Efter åratal av det första sättet lever jag nu på det andra sättet. Med två personer i hushållet som kan vakta, kela och mata och dessutom betala kunde jag ändra min livsstil. Ni vet, när två kvinnor älskar varandra riktigt mycket åker de till katthemmet.

På katthemmet fanns två väninnor – vi vet ju vad det betyder – som hade varit där alldeles för länge. De var lugna, vuxna och redan uppfostrade, och hade bott i hus men aldrig gått ut innan. Välkomna hem till oss!

Här är Tove till vänster och Edith till höger, när vi tagit fram laserpekaren första kvällen.Katter kräver ju vissa saker för att må utmärkt. Inför hämtningen skaffade vi mat och skålar och sand och låda och leksaker, men alla katträd är så hiskeliga i både pris och utseende. På internet verkar folk hugga träd och göra egna, som oftast förankras i golv och tak, vilket inte går att göra här.

Men det blev ett träd! Jag ska förklara ungefär hur vi gjorde, men allt kommer jag inte minnas och mycket går nog att göra på andra sätt beroende på verktyg!

TRÄDET

Det svämmar inte över av träd i lägenheter att hugga ner, men ute hos Linnea som jag lärt känna genom det lokala stickkaféet gjorde det det! Där fick vi såga ner ett. Vi letade efter ett som hade robust stam, grenar som spretar åt olika håll men inte med för stora vertikala mellanrum mellan sig.

Trädet barkades sen av, genom att vi lirkade in ett platt verktyg under barken och sen drog lite.

Efter det tvättades trädet, med vattenslang med så högt tryck vi lyckades få till i det jordfyllda hålrummet mellan grenarna. Vi torkade också av det med en trasa i vatten och grönsåpa. Sen såg det ut så här:

Platta ytor och botten

Det svåraste och det som tog längst tid var att få till raka ytor. Stammen är tvungen att vara platt längst ner, grenarna är tvungna att vara platta längst upp för att kunna fästa plattformar på. Inte ens golvet var platt, så att ställa det upp hjälpte föga. Efter mycket upp och ner med det fick det ändå duga. Till det här hade vi bara en handsåg.

Här fick vi också bestämma oss för vilken gren som skulle vara längst (den tjockaste) och hur det var troligt att katterna skulle kunna tänka röra sig, även om vi visste att de knappast skulle bete sig så som vi trodde.

Eftersom vi inte ville göra hål i golvet fick vi ställa den på något annat. Olika anordningar diskuterades, men det smidigaste verkade bli att skruva fast det i en plattform. Vi använde en skiva plywood till botten och till plattformarna på grenarna (fast hela gick inte åt).

Tre av de längsta skruvarna vi kunde hitta i affären skruvades upp i stammen, och fäste trädet vid bottenplattan. Trädet stod nu upp! Äntligen!

Rep

Vi använde sisalrep, för det var vackert men billigare än andra naturfiber. Hur repet skulle fästas var verkligen inte självklart. Vi landade i en lösning med U-formade spikar och knutar. Änden på repet knyts, U-spik används med (o)jämna mellanrum för att fästa repet. Vi spikade också precis vid knutarna. Här började trädet spricka, men det verkar inte göra så mycket.

Så här ser repet ut efter att ha blivit klöst på ett tag, det verkar hålla mycket bra:

Vi placerade repen så att katterna alltid kan klösa när de står på en plattform.

Plattformarna

Antalet och placeringen av grenar bestämmer i hög grad hur plattformarna ser ut. De två mittenplattformarna är typ äggformade, med den smala biten som sticker ut utanför grenen nedanför, och den breda biten mot nästa grens stam.

För att malla formen på dem använde vi kartongbitar som vi höll upp. Vi sågade ut dem ur plywooden med en elektrisk sticksåg.

I grenen under plattformarna skruvade vi fast dem, i hål vi förborrade. Mot stammen i andra änden fäste vi dem mellan två U-skruvar (likadana som till repet) som vi satt horisontellt för att bilda en glipa som skulle krama om plattformen.

Anledningen till att det blev lite fula märken är för att vi var osäkra på i exakt vilken vinkel den skulle sitta för att inte svaja. Nåja.

Plattformarna slipades med slipmaskin på kanterna och ytan, och målades hängandes med vit vattenbaserad färg som stod i förrådet. De målades och torkade hängandes. Snöret är sisalrepet, fast separerat i sina trådar.

Montering och katternas reaktion

Vid det här laget hade projektet tagit ett tag och vi var ivriga att bli klara, men färgen torkar inte snabbare för det. Vi bar upp trädet utan plattformar till katterna att börja bekanta sig med.

Edith tyckte det var roligare än Tove.

Dagen därpå skruvade vi fast plattformarna! De fick skruvar ner i de grenar som fanns under, helt enkelt.

Den översta plattformen är centrerad, vilket de andra alltså inte är.

Tove har fortfarande inte klättrat i det, men Edith klättrar och klöser jättemycket. Och det blev rätt fint! Här ligger hon och spanar, och jag skulle börja läsa en skönlitterär bok, ett sånt lyxigt företag!

Att bygga ett bord och att sluta vara rädd för trä

Det har tydligen förts en debatt om slöjdens vara eller icke vara. Det går ju också att formulera så här: har skolan ansvar för att eleverna ska bli människor kapabla att rå om sina kläder, hem och liv? Jag kan sticka, men inte sy en kjol. Jag kan inte bygga en fågelholk, eller måla om en stol. Borde jag ha lärt mig att hantera mer saker i skolan? Vad är skolans ansvar och vad var mitt? Allt som rör träslöjdens domän känns främmande. Var börjar jag ens? Vad behöver jag? Alla maskiner är dessutom dyra, och alla guider verkar förutsätta att jag redan kan allt.

Därför skulle jag nu bygga en bordsskiva. Det kändes som ett projekt möjligt för någon som inget kan, ett projekt för att lära känna trä som material och att sluta vara rädd för allt som rör träslöjdens värld. Mitt förra bord var dessutom ett slamrigt och ganska fult ett. Till min hjälp hade jag min flickvän, som inte är lika rädd för trä (eller nånting) som jag är. Vi gjorde exakt hälften var! Och i källaren i mitt lägenhetshus fanns det tydligen en verkstad med en bänk och en tving.

För oss fegisar finns projektet Monthly makers, som varje månad väljer ett tema och uppmuntrar folk att skapa något utifrån det. Just nu är det trä, vilket passade mig utmärkt som funderat på det där med bord ett tag.

Vad vi gjorde

Det här kommer inte vara en fullständig beskrivning – tyvärr har jag glömt mått och priser och antal.

Förbereda plankorna

Två långa plankor gran införskaffades. De var hyvlade på ena sidan. Plankorna var kapade i tre delar på brädgården, och vi tänkte använda spillet som reglar. Här sågar vi dem i den längd vi vill ha.

Jag hade läst på duktigt och låtit trät vänja sig vid att vara inomhus i en hel vecka innan vi satte igång. Dock var det kanske 15 grader i källaren, och dessutom öppnade vi fönstret för att vädra ut bets- och lack-lukt. Så hur bra trät kunde vänja sig att vara där det skulle vara är väl lite oklart.

CaerdhDXIAAJ4-g

Nästa steg var att sandpappra plankorna så de gick att ta i utan att få flisor. De sågade kanterna fick lite extra omvårdnad.

CaiX1-JUsAEpPip

För att sätta ihop plankorna använde vi reglar under. Reglarna gjorde vi av de bitar som blev över från plankorna, och sågade längsmed. Vi hade råkat köpa för korta skruv så vi förborrade reglarna för att kunna nå igenom. Sen skulle de också slipas!

CaiXTn1UUAErACO

Skruva ihop

Vi valde efter en del finurlande en ordning på plankorna och lade dem i den. Två av plankorna hade mer karaktär än de andra och skulle ju förstås då inte ligga jämte varandra, till exempel.

Reglar ska väl helst skruvas fast i formerna M eller Z, men vi hade inte tillräckligt långa regler för det. Istället lade vi dem rakt på undersidan (den ohyvlade sidan).

CaiXzZdUUAMuXEl

Då såg bordet ut som nedan! Det visade sig dock vara väldigt rangligt, så vi la små spillbitar i kanterna, och då blev det jättestabilt.

CaiYHmxWcAE3bnS

Nu, förvånansvärt nog, skulle det slipas mera! Jag börjar förstå vad snickerier egentligen handlar om: sandpapper.

Kanterna mellan brädorna skulle inte vara vassa, och vi fick fråga oss själva hur många perfektionistiska drag vi hade i oss. Betydligt färre sådana än ork i armarna skulle det visa sig. Till och med näshåren blev fulla av trädamm.

CaimI-DXIAAGkWH

Betsa och lacka

Nästa steg är att behandla trät så det ska tåla att användas flera gånger varje dag i många år. När jag sett andra göra liknande plankbord lackar de dem inte, utan bara betsar. Men bets ger ju inte speciellt mycket skydd alls, men om bordet bara ska vara snyggt i ett reportage en gång kanske det inte är prio. För övrigt läste jag att obehandlat trä skulle bli trendigt, och handla om hållbarhet och närhet till naturen – och vad är väl mer hållbart än att behöva kasta ut något för att det blivit kantstött och risigt efter tre månader?

Ljust med träkänsla ville vi ha det, och för att bevara träkänsla passar bets har jag fått lära mig. Vi valde en oljebets, då den skulle torka långsamt och alltså vara enkel att måla med för ovana målare. Nackdelen är att det inte går att få rent det som en gång nuddat den, och att den kan självantända på till exempel en trasa. Färgen är antikvik från Herdins.

Först blötte vi bordet också, så att det inte skulle vilja mättas med bets och bli flammigt.

CaiuLuvWEAAYUK6

Måla måla! Det var rätt pilligt på undersidan. Dels var ytan ganska ruggad och icke-slät, dels var det reglar i vägen. Ovansidan gick enklare.

Cai3eJWWIAAiKSh

Dagen efter betsningen använde vi stålull (utan medel i) för att få bort den bets som inte gått in i trät.

Sen var det dags för lackning! Jag var orolig att lacken skulle vara gul, vilket också visade sig besannas. På förpackningen stod det att en annan lack, Herdins lackbets aqua, lämpade sig för ljust trä, antagligen för att den inte är lika gul. Men nu var den inköpt och det var lika bra att köra på. Lacken vi använde var Herdins lackbets.

Lacken visade sig också vara väldigt seg och svår att ha att göra med. Det rekommenderades att den skulle blandas ut med lacknafta, men då vi inte hade sådan struntade vi i det. Det hade säkert underlättat processen dock.

CanniPvW4AAlvzf

Tre lager lack på ovansidan och ett på undersidan. Mellan lager två och tre hade jag lyckats ta mig iväg till järnhandeln och införskaffat fint sandpapper, för sandpappras skulle det tydligen göras mellan lacklagren.

Och så blev det klart!

Catuz6LW0AA3rc6

När det tredje lagret torkat var lacken och tålamodet slut, så då bedömdes bordet vara klart! Det ställdes på två benbockar från Ikea som heter Oddvald.

Här är en bild på en av de första måltiderna som åts på bordet: varma mackor och sallad.

img_9619

Och så rädslan då

Jag googlade ”bygga eget hus billigt” två dagar efter att bordet blev klart.

Snäll grönsakssoppa för hela veckan

Bild på råa grönsaker på en skärbräda

En sak jag snabbt upptäckte i vuxenblivandet var att det är enklare att laga mycket mat en dag och äta rester än att laga lite mat varje dag. En sak som däremot inte uppenbarade sig lika enkelt var vad grytor och soppor egentligen består av, vad det är som gör att det inte bara är vatten med svartpeppar. För visst kan det vara vatten i! Hur gör ni era soppbaser?

Bild på soppa med makaroner i djup tallrik.

Jag har ätit samma soppa hela hösten. Det är skönt att slippa variation när huvudet är fullt av stress. Soppan bygger på insikten att finhackad morot, vatten, buljongpulver och ett paket krossade tomater bildar soppbas!

Det här är en snäll soppa, där allt är hackat i lagom stora bitar och sen ner i en mild soppbas. Jag kokar makaroner till för det är den snällaste pastan!

Ungefär det här brukar jag ha i

Det är ju sannerligen ganska fritt fram, och om du gillar paprika till skillnad från mig så lämpar det sig utmärkt.

Grönsakerna

  • Lök (gul, röd, purjo, vitlök)
  • Morot
  • Champinjoner
  • Zucchini
  • Aubergine
  • Färsk tomat

Soppbasen

  • 1 paket krossade tomater
  • Buljongpulver
  • 1 liter vatten
  • Alla örter som finns i skåpen (timjan, rosmarin) och mycket basilika
  • Svartpeppar
  • Balsamvinäger
  • Sweet chili

Baljväxter

Jag brukar ha i små vita bönor, kokta i förväg. De har liksom samma snällhet och storlek som allt annat.

Ungefär så här brukar jag göra

  1. Hacka grönsakerna i den ordning de står och fräs dem medan du hackar nästa.
  2. Fräs grönsakerna tills de släppt sin vätska och kanske hunnit få lite färg. Häll på sweet chili på slutet så sockret bryns.
  3. På med vätskorna och alla kryddorna utom basilikan, som vinner på att inte vara varm så länge.
  4. Koka upp makaroner vid sidan av (de blir så blaskiga om de ligger i).
  5. Häll i bönorna så de blir varma men inte hinner bli mosiga. Ha i massa basilika (jag använder fryst, det är en bra kompromiss mellan smak och smidighet).
  6. Blanda makaroner och soppa.
  7. Om du vill förstöra den fina veganska soppan passar det utmärkt med parmesan på!

Sen värmer jag några slevar soppa i mikron och kokar makaroner vid sidan av i flera dagar, kanske inte riktigt en vecka dock.

 

Feminism är tvärtomspråk

Bild på arg streckperson hållande en skylt med texten "Who run the world GIRLS" på. Personen hötter med näven. Skylten är överkryssad med två röda streck.

Feminismen är ett språk kantat av ”borde”. Vi säger saker vi vet inte stämmer, men som vi tycker borde stämma:

  • Det borde vara våra kroppar och våra val, men så är det inte.
  • Vi borde vara värdefulla i vår egen rätt, men så är det inte
  • Vi borde vara viktiga, vi borde vara lyckliga, men så är det inte.
  • Vi borde få bestämma själva över vår åtrå, vår kärlek, vår energi, men så är det inte.
  • Det som idag är kön och sexualitet borde fungera på helt andra villkor, men så är det inte.

Feminismen är ett tvärtomspråk. Vi negerar era skällsord:

  • Vi är inte fula!
  • Vi är inte horor!
  • Vi är inte äckliga!
  • Vår plats är inte i hemmet!

Men ibland är det som om vissa av oss glömt att det är tvärtomspråket vi talar, och anklagar varandra för att tala patriarkatets språk:

– Kvinnor är fria!
– Kvinnor borde vara fria, men det är inte så.
– Varför hatar du kvinnor?
– Du har glömt att du talar tvärtomspråket.

Det kanske bara är att gratulera dem som glömt att de lever i tvärtomvärlden – där påminnelser om patriarkatet är det som inte passar in istället för tvärtom. Det kanske i sig är en stor feministisk vinst.

Feminismen kommer med sina borden och negerande bara skapa tillfällig tröst – för omvälvande förändring krävs något nytt, något som inte ingår i samma språk eller tvärtomspråk alls. För det som sägs kan negeras och ändras med borden, men vi behöver säga det som inte går att säga. En negation är inte en avprogrammering.

Det borde inte vara så här.

Fenomenet kvinna i Det andra könets inledningskapitel

Det andra könet framsida på bokenVad är det att vara kvinna?

Jag läste inledningen i Det andra könet av Simone de Beauvoir häromsistens. Det är en bok som kom innan andra vågens feminism: kvinnor röstade och arbetade, och feminismen som sådan var inte en rörelse. Det andra könet har vad jag förstått blivit en klassiker. Jag tänkte referera lite av innehållet i inledningen och lite om vad jag tänker om det (spoiler: jag gillar det).

I inledningen skriver Simone de Beauvoir om att hon nu har skrivit ett verk om kvinnan. Jaha, så vad är kvinnan för någon, och varför ska hon ägnas uppmärksamhet? frågar hon sig själv och läsaren.

Finns kvinnor ens? Hon skriver att vissa tycks tro att en kvinna finns då hon har livmoder, som en mänsklig hona. Men det avfärdar hon, då uttalanden som “hon är ingen riktig kvinna”, eller “det där är ingen kvinna” kan uttalas om dessa. Att “kvinnligheten håller på att försvinna” tycks vissa tro, trots att dessa honvarelser ju inte alls höll på att försvinna (inte idag heller). Kvinnor ska “förbi kvinnor”, “låta kvinnor vara kvinnor” och dylikt som vi fortfarande får höra, vilket tyder på att kvinna inte alls är något givet av naturen. Det tycks alltså vare sig hos antifeminister eller feminister finnas en “fast kvinna”, utan kvinnan finns i situationer (hon skriver mycket om situation).

Det innebär i sin tur inte att det inte finns kvinnor, och hon avvisar kvinnors idéer om att dom inte vore kvinnor, eller att kvinna inte skulle vara ett relevant ord för dom. Hon säger att kvinnor, hur vi än försöker, inte kan sluta vara kvinnor – vi kan alltså inte bestämma själva, för vi blir och görs till kvinnor, och att inbilla oss något annat är just en inbillning.

Så det finns inget enskilt attribut eller en enskild egenskap eller kombinationer av dessa som gör personer till kvinnor. Att det finns kvinnor är däremot uppenbart: mänskligheten är indelad i två kategorier och det räcker med att titta ut genom fönstret för att se det. Vi skiljer oss från varandra med kläder, leenden, manér, intressen och sysselsättningar. Huruvida detta kan eller kommer att försvinna är inte hennes huvudfråga, utan hon tar sitt avstamp i förståelsen att kvinna inte är något givet, men att kvinnor finns. Hon studerar därefter kvinnan fenomenologiskt, alltså som ett fenomen som existerar.

Jag tycker mycket om detta avstamp. Jag håller med henne om att kvinnor uppenbarligen finns, och ser att andra definitioner av att vara kvinna alltid blir väldigt reducerade:

  • Att vara kvinna är att känna sig som kvinna – hur ska jag veta hur andra känner sig?
  • Att vara kvinna är att ha vissa kroppsfunktioner – trots att det är långt ifrån alla kvinnor som är har fertila livmödrar (och är inte barn eller gamla kvinnor med livmoder då kvinnor?
  • Att vara kvinna är att ha vissa egenskaper som att vara omtänksam – men vi vet nog alla att kvinnor är fullständiga människor som kan ha alla möjliga egenskaper.

Jag känner igen mycket av det hon skriver om från diskussioner idag, där feminism och kvinnor ska diskuteras. Ofta hamnar samtalet i en fråga om vad det är att vara kvinna, och det förutsätts att det ska finnas ett svar, och gärna att det ska vara något som kan förklara allt, som om det finns en förklaring till varför kvinnor som kvinnor ska ha det sämre: “Om vi bara förstår vad det är som gör kvinnor till kvinnor kan vi förstå varför de har det sämre och därmed fortsätta med det.” Det är väl det uttalanden som “det är för att du är kvinna” försöker få folk att tro: du förtjänar detta (där “detta” förstås alltid är något dåligt). Lite som om dom hittar den homosexuella genen kan dom fortsätta va homofober, för då har deras skit koppling till något verkligt tror dom. Istället är kvinna dom processer som gör att vissa har det sämre: att vara kvinna är att ha det sämre än män.

Det känns lite löjligt att försöka “lista ut” vad som gör kvinnor till kvinnor. Vi är uppvuxna i ett samhälle som delar in människor i två könskategorier, och vi har därmed internaliserat alla de könande processer som vi kommit i kontakt med. Vi är alltså jättebra på att identifiera kvinnor som just kvinnor, och att då låtsas som om vi inte alls vet vad en kvinna är blir som en konstig tankelek. Kvinnor finns, titta ut genom fönstret, kön görs hela tiden.

Vi avkrävs hela tiden att göra kön, för att konstant bevisa våra kön, vilket ju inte skulle behövas om nu kön var så naturligt för oss. Det ger mig också hopp: att samhället är så angeläget att upprätthålla skillnader mellan män och kvinnor tyder på att grunden är bräcklig – samtidigt som det kontanta könskapandet gör systemet rigitt. Det är helt enkelt detta konstanta könande som ÄR kön, och kön är vare sig mer eller mindre. Det känns upplyftande tycker jag. Det gör att jag kan känna styrka i lesbiska rum (bara där jag känner så) över att vara kvinna, samtidigt som jag inte måste identifiera mig med eller acceptera den lägre position som är kvinna.

Jag är kvinna men jag är inte ämnad att vara förtryckt. Jag är kvinna och behöver inte skämmas över det. Jag är kvinna och behöver inte distansera mig från det för att bli accepterad.

Det bästa med att vara lesbisk

Ritad färgglad bild på två tjejer som hånglar på en picknickfilt en sommardag.

Jag är glad exakt varje dag att jag är gay. Lättad. Jag kunde inte somna kvällen innan jag skulle skriva den här texten för jag var så glad – för det finns så mycket!

Sen hur jag ska förklara det. Vad som räknas som ett bra skäl, eller något som inte i sig behöver förklaras. Andra kan svara till exempel att lesbiska relationer är bra för att potentialen till jämlikhet är större – vilket förutsätts vara bra (nu säger jag knappast att det vore bra att bli förtryckt i sina nära relationer!); eller att delade erfarenheter underlättar – som om lika barn alltid leka bäst. Jag tänkte försöka formulera mer tankar kring det framöver (vi får väl se hur det blir med det).

Ofta svarar folk att det är bra att vara lesbisk för att en har möjlighet att skapa något en verkligen vill ha, och inte bara följa mallar. Jag håller inte med om att det är bra för mig att det inte finns mallar, scheman, att en måste skapa sin egna värld. Jag tycker det är jobbigt, för allt jag då förhåller mig till är ju hur olikkönade par strukturerar sin gemensamma livsbana. Jag önskar fler klyschor om lesbiska relationer, så en har något att utgå från. Eller så gör jag inte det, om klyschor och normer nu är så instängande som vi tror.

Något som är väldigt bra med lesbiska relationer (eller kanske i det här fallet relationer kvinnor emellan) är att de inte grundar sig i kvinnohat. Samhället är organiserat efter relationer mellan män och kvinnor, som bygger på en misogyn arbetsfördelning. Jag och många andra har internaliserat väldigt mycket kvinnohat, och att få existera på egna villkor tillsammans är ett himla effektivt sätt att motverka det. Jag får finnas, vi får finnas. Vi får begära.

Ytterligare bra med lesbiska relationer är att de erkänner kvinnor som hela personer. Heterosexuella väninnor tror jag ser varandra som nästan hela personer, men missar att de kan begära. Jag ser kvinnor som några jag kan möta, i mina romantiska och sexuella begär, med deras begär. Inte som personer med en pusselbit borttagen, bara att ges till andra kön. Det här gäller förstås inte i alla mina relationer (jag ligger inte med alla kvinnor jag känner), men kan finnas närvarande även i icke-romantiska eller icke-sexuella vänskapsrelationer, att begär kan få rymmas även om vi inte begär just varandra. Det innebär förstås att mina begär också får plats, vilket är skönt för jag är så oändligt less på att trycka ner dom.

I relationer med tjejer finns det plats för riktiga begär. Eftersom ingen tycker att vi borde va tillsammans litar jag på att hon är med mig för att hon vill. Vi vinner inte varje gång vi knullar, men det finns en trygghet i att vara med varandra. Om hon vill va med mig, om hon vill ta på mig, om hon vill krama mig, skämta med mig, gå till biblioteket med mig, är allt det bevis på att vi får finnas, hon och jag tillsammans. Det gör det också svårt att avgöra vad det betyder om hon inte visar att hon vill detta: orkar hon inte bevisa sin kärlek konstant både för mig och andra, eller vill hon helt enkelt inte vara med mig? Det här går att koppla till friheten andra beskriver i att skapa sina egna relationer, där ömhetsbetygelserna inte följer heterosamhällets koder, men innebär inte riktigt samma sak.

Jag gillar verkligen ordet begär, för det antyder sexuell lust men också annat, och det är inte ett ord som är nersolkat av manliga författares fantasier om kvinnokroppar: begär betyder inte yppiga bröst och våta grottor.

Det bästa med att vara lesbisk är att jag är lesbisk. Jag kan verkligen inte förklara detta utan att det blir cirkulärt. Jag blir kär i tjejer. Inte i andra. Jag har haft en del närhet och en del sex med andra, men hittills har jag bara varit kär i tjejer och ser inte att det skulle ändras (men det kan det kanske göra). Nu definierar jag lesbiskhet som något som rör romantik, vilket inte nödvändigtvis måste vara fallet, men för mig hör det ihop. Första gången jag var kär i en tjej, första gången en tjej var kär i mig tillbaka, första gången mitt hjärta krossades av en tjej, alla dessa första gånger bevisar bara hur oerhörd kraft dessa relationer och känslor har för mig. Jag har varit glad, kåt, ledsen annars också, men aldrig på det sättet. Aldrig som om det spelar roll. Här undrar jag om olikkönade relationer faktiskt kan uppbåda sådana känslor: går folk runt i dom och känner så här starkt? Och skulle det i så fall verkligen vara ett argument för dom relationerna?


Header med tre lesbiska par med texten LESBISK KRAFT ovanpåJag svarade på en fråga om vad det bästa med att vara lesbisk är. Det här inlägget är en något ändrad version av det svaret.

För dig som vill diskutera sånt som rör lesbiskhet har två vänner, Andria och Linn, och jag startat upp en Facebook-grupp där vi planerar lesbiska stordåd. Den heter Lesbisk kraft och är till för lesbiska kvinnor främst i Stockholmsområdet då vi kommer anordna aktiviteter där vi träffas. Du som funderar på att komma ut som lesbisk för dig själv eller andra är välkommen.

Snart kommer Lesbisk kraft kanske spridas i olika former till hela internet och världen, men tills dess kanske jag korspostar en del av mina grejer här.

Den heterosexuella spelplanen

En bild på ett påhittat brädspel med olika "faser" i det tänkta heterolivet

Jag hittade en gammal tweet från för flera år sen om när jag gjort slut med en kille jag var ihop med. Den handlade om känslan av att kasta bort sin framtid.

I relationer med män, oavsett i vilken ”fas” relationen befinner sig, har jag känt att framtiden var utstakad: en ska bara se till att det är just den mannen en ska löpa banan ut med. Jag kände mig så oändligt instängd. ”Jaha, är det såhär det ska va.” Det var ju det alla sa. ”Han är snäll, ni får vackra barn. Alla karlar är ju hopplösa, barn är roligt, tänk om ni hittar ett fint hus, ni måste bara kompromissa, du kan inte va så arg hela tiden.”

Jag var verkligen arg hela tiden. Jag ville ju inte ha det så. Jag ville inte etablera mitt heteroliv och sen slå tärningen och flytta framåt.

Jag ville ha en annan spelplan.

Varje möte med en man som inte slutat i tills döden skiljer oss åt är bortkastad framtid, försummad heterosexualitet. Jag misslyckades. Jag kände viss ledsamhet över att inte flytta framåt på den heterosexuella livsbanan, att hela tiden stå över ett kast. För hur blir livet om jag inte gör det?

Jag har i relationer med kvinnor känt att det är lätt att kompensera för icke-heterosexualiteten genom att överdriva tvåsamhetsnormerna: ”Tänk om jag och hon hittar ett fint hus, lär oss kompromissa och vara lyckliga tills döden skiljer oss åt. Och barnen blir nog vackra.” Den spelplanen är lockande då jag slipper fatta beslut om mitt liv, samt vinner heterosamhällets acceptans. Vi är som ni, kolla barnen bara.

Men det har också känts instängt. Vad i det som är internaliserad homofobi: ”jag bara låtsas, efterapar”, vet jag inte riktigt. Men det har sannerligen inte känts instängt på samma sätt. Jag har alltid känt att jag kan tycka om partnern ifråga. Med kvinnor har jag känt mig instängd, rädd, oälskad, osäker. Men aldrig konstant arg. Aldrig som om framtiden är komplett hopplös oavsett jag är med eller utan just henne.

Jag känner en motvilja mot att göra slut med kvinnor, då det är som att ge upp och erkänna att kvinnor är fel – att jag nog inte gillade kvinnor trots allt, ni hade rätt – inte bara relationen. Det känns också som en möjlighet att göra slut med kvinnor på ett annat sätt än med män. Relationer med kvinnor är ömsesidiga, riktiga. Kvinnor jag har relationer med ser jag som individer, inte verktyg att passa in i den heterosexuella spelplanen och lyckas i livet tillsammans med. Att värdera måendet och personerna över relationen gör det enklare att fortsätta en relation, men också att göra slut. Att vara med kvinnor och att göra slut med kvinnor känns inte som (att löpa ut eller kasta bort) en planerad instängdhet tills döden skiljer oss åt.

Så nä, jag var inte så ledsen över att kasta bort framtiden med män. Men det var ju meningen att jag skulle va det. Hur skulle det gå med min status? Vad finns utanför spelplanen? Relationer med kärlek – vill jag svara.


Det här är en lätt modifierad rant från twitter som inleds med den här tweeten:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/572417788242993152