Vad ska vi med jämställdhet till?

Bild på streckgubbar med utplacerade rosa kjolar. Text "50/50" med nollor som agerar mans- och kvinnosymboler. Text med varannan bokstav rosa respektive blå under: "Är det bra nu?"

Om orsaken till patriarkatets alla effekter var en skev ratio kvinnor och män i olika typer av rum skulle jämställdhet som mål vara utmärkt. Men män kommer inte sluta hata kvinnor om vi tar upp hälften av stolarna i alla rum. Det är inte där det sitter. Och det är inte det feminism handlar om, som Athena Farrokhzad säger i sitt sommarprogram:

För mig har feminism aldrig varit strävan att betraktas som den heterosexuelle mannens jämlike. Utan kampen för att riva den patriarkala grund på vilken vår kunskap om världen vilar.

Hej! När det är 50/50 män och kvinnor överallt, hela tiden, alla nivåer, och alla tjänar lika mycket, är det bra då? Är det målet? Mvh.

I det jämställda samhället kommer alla fortfarande vara män och kvinnor? Kommer alla män och alla kvinnor ha jobb i det jämställda samhället? Är arbetslinjen och jämställdhet samma sak?

I det jämställda samhället kommer ingen utnyttja någon annan, för att plötsligt försvann klass och ras som förtryckande strukturer också? Kommer kvinnor sluta dö i fabriker för att tillverka billiga kläder åt vår del av världen i det jämställda samhället?

Hur är det med dom där pappamånaderna då? Är det lagstiftat om dom i det jämställda samhället eller tar männen ut dom ändå? Kommer alla vara heterosexuella i det jämställda samhället? En kvinna och en man i varje hem med lika många föräldradagar! Kommer vi i det jämställda samhället ha kvinnor på statsministerposten i några decennier för att väga upp eller kommer det vara varannan mandatperiod som gäller? Kommer vi ha en regering med bara kvinnor i det jämställda samhället eller är det inte jämställt då? Kommer alla våldtäkter dömas som brott i det jämställda samhället?

Kommer det födas lika många med snippa som med snopp varje år som sen konstrueras som flickor respektive pojkar i det jämställda samhället? Kommer hälften av alla kvinnor och hälften av alla män ha rosa nagellack i det jämställda samhället? Och som vi vet botar nagellack homofobi och transfobi så i det jämställda samhället kommer det inte finnas! Kommer det finnas lika mycket reklam som säger åt kvinnor som män att dom behöver ny ansiktskräm för att vara vackra i det jämställda samhället? Kommer alla män och alla kvinnor ha kavaj i det jämställda samhället? (Kommer ”kommer” ha stabiliserats som hjälpverb i det jämställda samhället?) Kommer alla män och alla kvinnor ha lika många orgasmer i det jämställda samhället?

Kommer alla myndigheter skriva ”hen” i det jämställda samhället men ändå kräva att vi kryssar i om vi är ”man eller kvinna”?

Kommer barn som vuxit upp här fortfarande utvisas i det jämställda samhället? Kommer lika många pojkar som flickor bli utbrända i skolan på grund av höga krav på duktighet i det jämställda samhället? Kommer män sluta slå kvinnor de säger sig älska i det jämställda samhället? Kommer kollektivtrafiken vara gratis i det jämställda samhället? Kommer matsvinnet fortsätta vara 81 kg per person och år i det jämställda samhället? Kommer kvinnor slippa sexuella trakasserier på jobbet nu när det ju faktiskt är 50/50 och vi lever i det jämställda samhället? Kommer kvinnors puls fortsätta stiga när de kommer hem från jobbet medan mäns sänks i det jämställda samhället?

Ni snackar om att män tar mer plats och tror att dom normerna och utrymmestagandet försvinner om dom bara är hälften i rummet. Och att om vi ska tjäna lika mycket som männen måste det va 50/50, för alla vet att kvinnodominans ger lägre lön. Istället för att identifiera varför kvinnodominans ger lägre lön och arbeta där ska vi spä ut med män och hoppas på det bästa. Om det inte är att förstärka en essentialistisk bild av vad män och kvinnor har för roller i samhället så vet jag inte vad.

Att kalla event med 50/50 män och kvinnor för ”mångfald” eller på engelska ”diverse” är ju om något att befästa mannen som norm. Värsta jag hört: på Nordiskt forum (blä) om mäns och kvinnors olika vanor i trafik. Män = planetens död. Slutsats: lika mycket hänsyn till båda!

Ta ert 50/50 och gå och lägg er!!! Mvh trampar på andras feministiska kamp.


Det här är en sammanställning av en rad tweets 16 januari 2015, med inledning här:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/556040103970484225

USP: Jag är lesbisk

Note 31 aug 2014 kopia

Jag har på sistone sökt en del jobb, sådana där som utannonseras och kräver cv och personligt brev (och fem års erfarenhet och att en är äldre än vad jag är, känns det som).

Så vad skriver jag då? ”Jag klarar av att göra uppgifterna för att jag gjort liknande förr, och det jag inte gjort låter spännande.” Ungefär. Men arbete är ju inte hela ens identitet, och någon rad på slutet brukar handla om vad jag gör ”på fritiden”. Nu säger jag inte att det nödvändigtvis är ett bra upplägg.

Ofta står det i annonsen något om att de vill ha personal som inte är homogen, utan som speglar samhället. Ibland står det något om att sökande av båda (hurr) eller alla kön är välkomna – men ofta måste en ändå välja mellan man eller kvinna i de oändliga formulären.

Självklart ska rekrytering inte gynna vissa normativa personer framför andra. Men vad gör en då, när en sitter och skriver sitt personliga brev? Det är inte helt bekvämt att ”komma ut” generellt, och det ska mycket till för att en situation ska kännas tillräckligt trygg. En anonym rekryterare, ofta inte ens själv anställd hos de som utannonserar tjänsten, i maktposition att förkasta mig på grund av minsta lilla (bevare den som har korrfel i sitt cv!) – det är inte en bekväm situation. Då är ändå sexuell läggning, som jag upplever det, ofta något som går att beskriva med ett ord eller en fras, och som folk vet vad det är, och också vet att de inte får tycka illa om officiellt. Hur mycket måste den sökande skriva för att bevisa att ”erfarenheter av att drabbas av rasism” finns, när rekryteringsprocesser ofta är just rasistiska?

Jag har skrivit lite luddigt, att jag är hbtq-person, ibland att jag är hbtq-aktivist, ibland att jag arbetar lokalt med hbtq-frågor, ibland att jag är engagerad i RFSL. Denna luddighet för att det känns viktigt att markera något om vem jag är, utan att bli alltför personlig. Och om de på riktigt är intresserade av mig googlar de mitt namn och då syns det nog ganska snart, men skillnaden där är att jag berättat på mina villkor. Det känns också som om det finns en fara i att ”trycka upp sin sexualitet i ansiktet” på folk, men vad gör väl då de som skriver om sitt tvåkönade äktenskap i sitt personliga brev?

Att inte tillhöra den heterosexuella normen är i mitt fall inte något jag ser som en tillgång i karriären. De perspektiv jag för med mig på grund av min sexualitet är självklart något jag ofta kan önska fanns i tillkomsten av olika texter och kommunikationsstrategier. De kunskaper jag har om olika maktordningar, hbtq-personers hälsa och levnadsvillkor är ju inte bara personliga utan sådant jag lärt mig av att läsa och samtala med andra. Men att det är mina personliga erfarenheter som ska förbättra arbetet på en arbetsplats känns felriktat, som om jag ska måsta blottlägga mina egna känslor för att bli tagen på allvar: att gång på gång behöva komma ut. Att bli anställd är delvis att få en godkänd-stämpel på sin person, men jag vill ha den på mina kunskaper, perspektiv, engagemang, kreativitet, problemformuleringsförmåga och inte på min identitet, inte på vad jag äter, dansar till, älskar. De delarna av mig smälter självklart ihop ibland, för min identitet påverkar förstås mina kunskaper, mina matvanor hänger delvis ihop med mina politiska åsikter som självklart påverkar min problemformuleringsförmåga, till exempel. Det privata må vara politiskt, men det är inte anställningsbart.

Min identitet är något jag för politik utifrån, min identitet är det jag lever – uppenbarligen. Det är inte att likställa med ”jag har läst kurser i projektledning, men också i fornsvenska”. Det är något personligt, något jag inte ska behöva berätta om på någon annans villkor. Det är inte det som är min USP, min unique selling proposition (förresten är det väl inte alls speciellt unikt), eller det som gör mig bättre eller sämre lämpad för en tjänst. Det gör däremot att olika tjänster och arbetsplatser kan lämpa sig bättre eller sämre för mig, tyvärr. De som skriver att de gärna ser sökande med andra typer av erfarenheter har kanske redan där erkänt att den nyanställda skulle införa nya erfarenheter och kunskaper, i en annars normativ miljö. Det är ett ansvar den enskilda nyanställda naturligtvis inte ska ha, utan är ett arbete som bör göras genom hela organisationen. Då föredrar jag organisationer som beskriver hur de arbetar med de så kallade mångfaldsfrågorna, för då kan jag läsa mig till om var de anser ansvaret ligga.

Det är så oerhört tröttsamt att granska mina mest intima delar utifrån ”vad skulle en arbetsplats tycka om det här”-perspektivet. Det är att inte få vara annat än en förbrukningsvara i ett stort system där de som väljer fel instagramfilter inte får den utlysta tjänsten. Det är att aldrig vara privat. Och det är att undra om jag blev nekad tjänsten på grund av min identitet, när de ju själva tvingade mig att komma ut.

Jaha, och hur obekväm på arbetsmarknaden har jag inte gjort mig i och med det här inlägget då?

Hbtq-politik i Norrtälje

Hbtq-politik handlar ofta om lagar, sånt som sker på riksnivå. Men även på kommunnivå borde det föras aktiv hbtq-politik. Det är där det bestäms det vi möter i vardagen. För att få reda på om mina lokalpolitiker överhuvudtaget för hbtq-politik frågade jag tillsammans med några andra i lokala RFSL kommunpolitikerna vad de vill göra om de får makten.

Sen gjorde jag mitt livs första infographic (våga inte säga att dom är ute redan!) – förstås tillsammans med de andra i föreningen, i en stor kollektiv skrivprocess.

Hbtq-politik i Norrtälje (5)Norrtälje var en av de kommuner som fick godkänt i RFSL:s kommunundersökning. Den mätte en hel mängd saker som kan påvisa hur det är för hbtq-personer att leva på en plats. Det var sånt som politiker bestämmer över: skolor, certifieringar, utbildning av socialtjänst. Kommuner fick också poäng om de följde lagen och skrev in sexuell läggning och könsidentitet i diverse dokument, men att följa lagen är väl det minsta en kan begära tycker jag. Till sist fick de också poäng om det fanns hbtq-personer och hbtq-organisationer inom kommunen. Det som går att konstatera var att även om Norrtälje får godkänt, så är det inte i första hand politikernas insatser som drar upp betyget. Därför önskar jag att dom inte är nöjda med sitt betyg, utan ser till sitt eget ansvar att arbeta aktivt med hbtq-frågor.

Studieteknik: pdf:er

BLESS att en är student i dessa moderna tider när det finns pdf:er och inte bara tunga böcker. Sen älskar jag min Ipad mini också, så gött att läsa på den, stryka under, kommentera. Jag kan aldrig riktigt med att hålla på med överstrykningspennor i pappersböcker, det känns helt enkelt inte riktigt rätt. Pdf:er däremot, och e-böcker för den delen!bild 1 Jag använder olika färger för olika syften:

  • rött = wtf, det här är ju helt uppåt väggarna, så här kan dom inte göra
  • oranscht = eeeeh kan dom göra såhär, det verkar konstigt, och motsäger dom inte sig själva här?
  • grönt: bra sagt, bra tänkt, bra skrivet, snyggt förklarat, det här ska jag minsann citera i tentan!
  • blått: internstruktur, de rubriker som är mest intressanta för mig, frågeställning, syftesformulering, ”sammanfattningsvis”-meningar.

Självklart skriver jag kommentarer också, och då gäller det ju att skriva dom så att dom är begripliga även nästa vecka. Kommentarer sparas också så att dom går att skrolla, så ibland använder jag dom för att sammanfatta innehållet om jag känner på mig att jag kommer vilja tillbaka till den delen av texten.bild 2

Här nedan på bilden listas alla annoteringar jag gjort. I början tyckte jag att det var en väldigt onödig funktion, men den är jättesmidig. Men det förutsätter ju att jag medan jag skapar annoteringar tänker på att jag kan komma att navigera dem genom sammanfattningen efteråt.bild 3

Appen jag använder är Goodreader för Ipad. Jag gillar den för att den kan göra allt jag vill göra med pdf:er. Jag ogillar den för att mappstrukturen är ful och ointuitiv – till exempel går det inte att dra-och-släpp-flytta filer. Som synes på bilden här ovan har den många funktioner, och jag måste alltid leta lite innan jag hittar den jag är ute efter. Dessutom är den grå, och jag gillar färgglada appar.

I Preview/Förhandsvisning på Mac går det att visa ”markeringar och anteckningar” uppe i vänstra hörnet, däremot syns inte vilken färg markeringen har.

Texten på bilderna är RFSL:s rapport ”Alkohol spelar roll”, som jag tänkte ögna igenom snabbt men istället fastnade i och läste noggrant.

Ja, så brukar jag göra :)

Utvärdering av streckkodslagen

Jag har något av ett motto, eller ett valspråk, en slogan som lyder ”håll käft, betala skatt och vänd streckkoderna rätt”. Betala skatt finns det ju lagar och myndigheter som reglerar och kontrollerar, hålla käft vore svårt att lagstifta om, men hur vore det att tvinga folk att vända streckkoderna rätt?


Deras butik var utvald, hette det. Var väl mest för att den låg nära polisstationen, och det var smidigt på det viset. Helen gillade egentligen idén. Men det kändes lite larvigt. Lite överstateri kanske. Men samtidigt, om de nya reglerna gjorde så att folk vände streckkoderna rätt skulle ju hennes jobb underlättas oerhört, och handlederna och axlarna och hela kroppen skulle må bättre. 

Det var facket som i hemlighet lobbyat, och nu skulle det ut på nån betatestningsrunda innan det blev lagstadgat. Helen hade väl hellre sett att sex timmars arbetsdag hade gått igenom, för det här kändes mest konstigt. Hon skulle alltså trycka på en liten knapp varje gång en kund slarvat med att lägga varorna med streckkoden åt rätt håll på rullbandet. Då skulle en bild tas av en liten kamera vid kassan så att den skyldiga skulle förevigas på brottsplatsen. Civilklädda poliser skulle få bilden direkt till sina telefoner och gripa personen på väg ut till parkeringen. Det hela kändes väldigt omständigt, trots att det bara var att trycka på en knapp för henne. 

Kunderna skulle ju inget få veta heller. Det var nog det som skavde mest. Helen skulle skvallra, i och för sig ganska befogat, på människor som bröt mot regler de inte visste att de bröt mot, för reglerna fanns ju inte offentligt än. Bara de gamla vanliga uppmaningarna att vända streckkoderna mot sig och att inte bygga varuberg.

Fick polisen verkligen gripa folk om det inte var lagstadgat än? De kan väl skrämmas ändå i och för sig. 

Personalen hade redan skolats in i systemet förra veckan, så när hon kom till jobbet på tisdagen visste hon rent teoretiskt vad hon skulle göra och när. De hade också testat kamerorna med varandra som test-kunder efter stängning, och kommit fram till att ansiktena syntes som bäst om personen stod lite till vänster om kassan, så det gällde att va lugn och invänta rätt läge. De hade också övat på att säga saker som ”ah, här har du ditt kvitto” och därmed placera personen rätt. Men då hade de ju tittat ner för att greppa tag i kvittot så då hade mest pannor och hår synts på bilderna. Kanske var bra att ha beta-period i alla fall.

På måndagen hade butiken haft sin första dag med de nya rutinerna. Så när Helen väl kom in i personalrummet strax innan hennes pass skulle börja satt det en lapp med skäll på anslagstavlan. Personalen hade tydligen anmält alldeles för få igår, bara tre stycken, trots att de veckan innan ju sagt att majoriteten av alla kunder inte alls vänder varorna rätt. Helen förstod mycket väl personalens motvilja och var inte direkt sugen själv på att trycka på den där knappen stup i ett. När polisen väl började prata med den onda brottslingen skulle ju personen begripa att det var hon som meddelat. Och folk skulle ju sluta vilja handla i affären, och gå till konkurrenten. Men det var inte hennes sak att säga, allt var bestämt och underskrivet. 

Hejhej hejhej vilket väder jaha jaså mm så innihelvete med regn nyss ojdå mm upp upp med grejer på bandet inte en enda rättvänd jo två men det va väl slump vrida vända bända hitta sträcka rulla andas var det bra så mm här var kvittot då. Han stod perfekt vänd mot kameran. Knappen var ju precis där, placerad så att den inte skulle synas från kundens plats. Men nä. 

En kvart innan passet var slut tryckte hon på knappen. Stressade ursäktande personer hade Helen släppt igenom, förvirrade gamla personer, bråkiga tonåringar, trötta föräldrar, förälskade par. För hon ville inte. Kollegorna hade sammanlagt tryckt fem gånger idag trodde hon, eller det hade verkat så när hon sneglat utanför entrén och sett poliserna gå fram till folk. Mannen hon tryckte på pratade i telefon, köpte bara dyra grejer och hälsade inte ens. Det kändes skönt. Som om hela dagen hade lett upp till detta, all anspänning som byggts upp. Han förtjänade nån form av bestraffning, och hon hade plötsligt makten att dela ut den. Att skona och att straffa. 

Det beslutades att det inte skulle bli en streckkodslag, som Helen och hennes kollegor hade kallat den. Det visade sig helt enkelt ta för mycket resurser för polisen, och att personalen inte kunde anses tillförlitlig när det gäller att rapportera brott. En remiss ligger ute om att skanna av placeringen av varorna på banden, men varför den skannern inte kan skanna av koden och inte bara hitta den begriper ingen på Helens affär.

Tröttsamma motiv i Sånger från Manhattan/Begin again

Jag var på bio och det är ju alltid ganska skoj. Har jag tur så är det tillräckligt intressant för att jag ska glömma bort att räkna kvinnor eller störa mig på diverse irriterande män och motiv. Riktigt så intressant var inte Sånger från Manhattan (eller Begin again som den heter i original).

Begin again poster

Här är en lista på störiga motiv, utan någon direkt form av ordning, med eventuella spoilers förstås om diverse saker som händer även om jag inte skriver ut namn på karaktärerna eller dylikt:

  • Man på dekis med dålig kontakt med dotter och exfru.
  • Genial men missförstådd man.
  • Dotter vars hudvisande klädstil analyseras som behov av att fadern är mer närvarande.
  • Man som söker kontakt med kvinna men blir nekad som då tjatar och envisas.
  • Otrogen man.
  • Kvinna som i egenskap av att vara en God Person(tm) får man att inse att familj är bra.
  • Kvinna som behöver man för att ”blomstra”.
  • Kvinna som inte vill att relation ska ta slut trots att den är dålig på grund av att hon känner att hon investerat för mycket i den.

Bechdel-testat:

  1. Det finns minst två kvinnor i filmen.
  2. Dom pratar med varandra.
  3. Tveksamt om dom pratar om annat än män. Det första fallet skulle kunna vara ”Nu ska vi gå och shoppa” men dom ska shoppa för att skaffa fina kläder att visa för en man. Det andra fallet är ”Tack för allt” där ”allt” betyder att du varit snäll samt fått min pappa (man) att umgås mer med mig.

Jag vill ändå avsluta med att säga att jag känner mig lättad över att filmen handlar om en givande vänskap mellan en kvinna och en man där dom aldrig ens – ni vet så där lustigt råkar men sen blir allt pinsamt och det var inte alls rätt för dom – kyssas.

Påhittade personer i politikertal får liv

Malin Michea twittrade följande:

Och jag vet inte, kanske var jag uttråkad men jag skrev ihop det:


Jeanette är arg. Hon är alltid så arg. Alltid, förresten? Hur länge har hon levt? Tjugofem år har hon jobbat i hemtjänsten i alla fall. Det var bättre förr där, mindre stress och enklare att ta hand om alla på ett bra sätt, så att hon kunde vara stolt. Det känns jobbigt när de gamla klagar till hennes chefer om att hon och hennes kollegor alltid är så stressade.

Fritid. Nä, alltså, allt är jobb. Hon berättade om sitt jobb för en besökare, en politiker. Det är det enda hon riktigt minns. Borde hon inte veta mer? Har hon barn? Herregud hon vet inte om hon har barn andra har ju barn har hon barn om hon jobbat i tjugofem år skulle hon väl kanske hunnit få barn rent praktiskt men hon vet inte hennes kollegor har barn tror hon vad gjorde hon ens innan det där samtalet för det var väl utanför arbetstid tror hon. Ja så måste det varit, för på arbetstid är varje minut planerad så då hinns inget sånt med.

Hon har ett hem. Ja. Just det, det måste hon ha. Hon googlar minnesförlust. Hon googlar minnesförlust politiker.

”Jag vet inte vad jag heter. Jag hade en fru, Marianne, som dog. Det var så jävla sorgligt. Dom sa att dom skulle börja behandla cancern efter sommaren men hon hann inte leva till dess. Jag har en dotter som heter Annika, och barnbarn. Jag vet att min fru dog, att det var sorgligt. Men det är som om jag inte minns det. Jag bor i ett hus, jag sitter framför datorn där. Jag visste hur den funkade, vet inte hur jag visste det. Jag sökte på minnesförlust. Men vissa saker minns jag. Igår åt jag sill till lunch, det minns jag. Jag minns allt från dom senaste månaderna, från det att en politiker, Göran pratade med mig. Som om han raderat allt från innan. Han är tydligen partiledare för ett parti, men det går rätt dåligt för dom. Jag minns att han var trevlig, vi drack kaffe. Undrar om jag drack kaffe innan dess? Det är som om allt han sa: Vill du ha kaffe? Att jag liksom antog att eftersom han frågade det ville jag det.”

Jeanette känner igen sig. Fast med Jonas hade hon druckit saft, för det var så varmt.

Inlägget fortsätter, och hon svarar att det är likadant för henne. Hon skriver att hon är rädd, rotlös. Det finns en ruta: prenumerera på svar, som hon kryssar i.

Under veckan som kommer trillar fler svar in, från människor som alla känner att deras liv börjat nyligen, att de vet saker om hur de ska ha haft det innan men inget minns. En av dem berättar att en ny vän, nå, alla vänner är kanske nya? känt igen berättelsen från ett tal från Almedalen: det handlar ju om dig! De andra letar upp talen, och hittar sig själva.

”Det är som om dom hittat på oss. Vi passar för bra in i deras politik. Det känns inte okej. Dom leker Gud eller nåt??” skriver en av dem.

”Vi borde säga åt dom att sluta. Vi vill ju leva hela liv. Inte skapas för något politiskt budskap. Om vi nu finns är vi värda mer. Låt oss va!”

De skriver gemensamt en debattartikel, som uppmanar politikerna att sluta hitta på personer som bara är halva, för att uppfylla deras föreställningar. De skriver och berättar för alla andra hur de blivit skapade och utnyttjade. De ber om stöd att komma vidare, om skadestånd och psykologer. Och de (nåja, det var Jeanette som insisterade) avslutar med ett ilsket vrål till politikerna: Håll käften!!!

Notd: Isadora Power pink med strössel

notd fem forumVarje gång jag ska på stora coola grejer blir jag nojig över vad jag ska ha på mig. På något vis tänker jag att jag inte duger som jag är, att jag är för femme, eller för lite kanske, och sen när är femme bara rockabilly hörrni? Som i lördags till feministiskt forum i Stockholm. Och tidigt skulle jag behöva gå upp också, så något fabulöst smink skulle det inte bli.

Rosa är på sätt och vis klyschigt kanske. Dels är det tråkigt för att det är en av de två (den andra är rött) färgerna som folk som tycker typ: ”kvinnor ska ha välvårdade naglar med lack men inte några konstiga färger minsann” gillar. Och dels är det väl bara förutsägbart: jaha, feminism, rosa vem bryr sig. Men samtidigt är det fint, och fortfarande ogillat, larvigt och allt annat som kopplas till femininitet. Ungefär som lack och smink överhuvudtaget alltså.

Så jag målade mina naglar rosa, Power pink heter lacket dessutom. Men det kändes mest meh. Så öppnade jag min glitterlåda: min revolution glittrar. Jag målade det prickiga glittret, men det var så glest och blev inte alls snyggt. Men skulle jag ge upp nu? Nå, jag målade på ett till glitter, som la sig lite sporadiskt tätt och glest och kompletterade det runda fint. Jag blev väldigt nöjd.notd fem forum 2Jag använde Essie Grow stronger som underlack. Två lager Isadora Power pink. Ett lager H&M Mix glitter utan namn. Ett lager Kleancolor #169 Grand finale. Essie Good to go som överlack.

Och feministiskt forum då? Var det coolt? Det var tema välfärd, och jag lyssnade mest på stora paneler. Något som var väldigt tråkigt var att när de pratade om kvinnor, om hur kvinnor påverkas av den ekonomiska krisen, av högervindar i EU, så kändes det som om de talade väldigt mycket om en normativ kvinna, en som är gift med en man och har barn: ”när förskolor blir dyra stannar kvinnor hemma och tar hand om barnen”. Alla andra kvinnor påverkas också av krisen. Befrielsen av en kvinna innebär inte befrielsen av alla.

Palak paneer

IMG_1328Jag tror att vi är många som så fort vi råkar vara på en indisk restaurang beställer palak paneer. Det en får är alltid olika och alltid gott. Men ibland är det bara typ tre ynka ostkuber.

Det går att göra själv. Då får en koagulera mjölk också, vilket är jätteskoj. Här gör jag på tre liter, och jämfört med nio liter till ostkaka så är detta smidigt som bara den.

Jag följer i princip två recept när jag gör palak paneer. Det ena är till paneeren, osten på Amy’s piece of cake, och den andra till själva grytan på Laga indisk mat.

Paneer

Det som händer är att mjölken koagulerar och bildar ostmassa som sen ska separeras från vasslen, alltså mjölken som blir kvar. Det blir betydligt mer vassle än ost.

Ingredienser

  • 3 dl standardmjölk
  • 1 dl citronsaft

Gör så här

  1. Koka upp mjölken under omrörning. Akta så att den inte kokar över, ha alltså en stor kastrull.
  2. Häll i citronsaften i en stråle och vispa ner. Pausa kanske lite i mitten för att beundra hur mjölken tjocknar.
  3. Låt svalna tills det inte är så varmt längre och har börjat separera sig tydligt.
  4. Lägg en ren kökshandduk i ett durkslag och häll mjölken genom. Den gula vasslen ska silas bort från den vita ostmassan. Pressa ut vasslen genom handduken. Skölj ostmassan (genom handduken) med kallvatten för att få bort citronsmaken, och dessutom kyla ner den lite.
  5. Pressa. Jag har ingen fin lösning på detta. Jag brukar låta osten ligga kvar i handduken som jag drar åt. Jag lägger sen osthandduksknytet mellan två tallrikar och ställer en mortel ovanpå. Låt stå i några timmar.

Grytan

palak paneer

Grytor är ju alltid en dutt det ena en dutt det andra och så lite mer av det tredje och aldrig blir de likadana. Jag använder min emaljgryta, vilket innebär att jag brukar kunna ösa ner spenaten fryst utan att allt tappar värme – tina spenaten om så inte är fallet.

Jag vill ha min med både hel spenat och hackad, jag vill ha den gräddig. Här listar jag mest kryddorna, i originalreceptet står mått att utgå från om en vill ha det.

Ingredienser

  • 500 g fryst spenat, blandat hackad och hel
  • 2 gula lökar
  • 3 vitlöksklyftor
  • färsk ingefära
  • 2 tomater
  • 3 dl grädde
  • en sats paneer
  • kryddor: chilipulver, cayennepeppar, kanel, garam masala, spiskummin, gurkmeja
  • soja (jag använder gärna soja istället för rent salt)

Gör så här

  1. Hetta upp olja i en stekpanna och skär paneeren i kuber. Stek kuberna så de får färg på sidorna. Ställ åt sidan.
  2. Hacka och fräs löken i olja på låg värme tills den blir genomskinlig och mjuk.
  3. Ha i vitlök och ingefära. Helst finhackade tycker jag, men pressa eller riv funkar också. Ger något olika smak. Fräs några minuter, men inte så att något bränns.
  4. Hacka tomaterna och ha i dom. Koka bort deras vätska.
  5. Ha i spenaten, kanske i omgångar om den är fryst.
  6. Krydda och salta.
  7. Häll i grädden och låt koka tills grytan är så blöt som du vill ha den. Häll i paneeren.

Jag gillar basmatiris, men den här gången blev det jasmin.

 

Som kär

Jag la ut den här texten som en bild på Twitter och den fick en del spridning, men publicerar här för att arkivera, både för mig själv och andra.

Note 25 dec 2013

Mina vänner visste innan jag visste. Och när jag väl förstod så var det som om jag alltid vetat, en stor förklaring som fogade ihop ett livs erfarenheter.

Det här texten handlar om när jag förstod något om mig själv, något som andra runtomkring mig fått mig att inte leta efter, gömma undan, vägrade ge mig verktyg att förstå. Och den handlar om motsatsen: om hur enkelt det var när dom runtomkring mig följde med ut i sexualitetsskogen med en skissad karta, lärde mig tyda den och dessutom hade packat med picknick.

”Det är som att vara kär” har jag tänkt otaliga gånger om tjejer jag lärt känna. ”Hon är spännande och jag tänker massa på henne, och det är som att vara kär, fast det är jag ju inte förstås”. Det ser så uppenbart ut, sådär i skrift, nu såhär efteråt. Att det borde jag väl förstått.

Men vi internaliserar. All jävla skit internaliserar vi. Vi är unga och bara gör. Vi får murbruk och tegelstenar av alla vi möter, bygger rum och hus och murar, håller inne och stänger ute.

Jag växte upp i Bibelbältet, där hbt nämndes i slutet av sista lektionen på sexualundervisningen, kanske – förhoppningsvis – var det bättre på andra ställen. Vad som sas minns jag inte, men hbt-personer, det var i alla fall inte vi. Några andra, kanske i Stockholm eller Malmö, men inte här i kärnfamiljsbältet. Vi skulle väl på sin höjd tolerera dom, fast knappt det behövdes, för när skulle vi ens träffa dom.

Jag växte upp, precis som alla andra oavsett ort, i patriarkatet där män är mer värda än kvinnor. Deras uppmärksamhet, deras kyssar var det som bestämde vårt värde. Jag har alltid antagit att jag var feminist, utan att tänka så mycket på det. Sen tänkte jag så mycket på det, fick murbräckor och lärde mig att sluta uppvärdera män och nedvärdera kvinnor. Feminismen för mig var samtida med tankar på sexualitet.

Jag tänker på alla dom jag varit ”som kär” i. Att det kanske var bra att jag inte förstod. Att vara kär är massa känslor. Men det är också en förklaring till känslorna: jag känner upprymdhet, glädje, längtan, begär, uppgivenhet, frustration, för att jag är kär. Det var nog lättare för mig att bara ha känslorna utan förklaring, för jag vet inte hur jag skulle mått av den då. Den skulle ju garanterat ha ökat uppgivenheten och frustrationen: hon skulle aldrig känna så tillbaka, för vi är ju inte såna.

Sen blev jag helt obegripligt störtförälskad i min kompis. Begrep ju inte jag. Men mina vänner förstod. För i deras världar kunde tjejer bli kära i tjejer, så dom förstod alla de där känslorna jag hade. Att jag inte var ”som kär”. Jag var kär.

Det var egentligen inte så svårt att komma ut för mig själv. Folk runtomkring mig var hbtq-personer så jag kände mig trygg. Jag kände inte heller att något inom mig förändrades, utan snarare kunde jag nu rita strecken mellan prickarna, connect the dots, som varit alla dessa pirrande förvirrande känslor tidigare.

Det är så många människor, vänner, bekanta. Det är en hel värld som har gjort alla mina komma ut-situationer enklare. Det är en hel värld av människor som brutit mot heterosexualitetsnormen, som blivit slagna och förtryckta. Det är en hel värld som har slagit och förtryckt. Jag ser rätt normativ ut, jag är vit och medellång och pratar på sin höjd lite inte-från-Stockholm-dialekt. Folk bemöter mig med andra ord inte med slag och förtryck för jämnan.

”Vem sms:ar du med?” och den korta tanken, ska jag säga sanningen, ska jag säga rätt pronomen? ”En flört, hon är så jävla cool.” Det räcker med att någon visar att dom är en rätt så bra person för att jag ska våga. Ibland försöker jag ändå, trots att personen kanske inte är van vid icke-heterosexualitet.

För att istället kunna vara en av alla dom där som visar att H-personer finns, som ger bort kartor och packar picknickkorgar. Så att barnen i min släkt, när dom om ett, tre, tio år sitter och har sexualundervisning vet att konkreta verkliga köttsliga tjejer kan bli kära i tjejer, att just vi just här kan. Kanske kanske kanske, trots att hbtq ofta bara betyder H, förstår dom att också bisexuella människor finns, transpersoner, queera. Kanske dom slipper förneka, blunda, förgöra en del av sig själva. Och till sist kanske dom redan vet att världen inte bara är homofobiska glåpord i högstadiekorridoren.