När jag började gymnasiet fick jag lära mig av folk i övre årskurser att aldrig skriva man i uppsatserna. För att det är otydligt. Skriv istället vem du menar: ”Man blir lätt upprörd över skildringen” blir därför ”Jag blir upprörd”, eller ”Läsaren blir upprörd”; ”Man arbetar där med att” blir ”De arbetar”. Det är en tanke skribenter borde ha med sig, tycker jag, så länge de inte låter bristen på man skapa passiver istället: ”Man bestämde att” bör inte blir ”Det bestämdes att” utan istället ”De/vi bestämde att”.
Idag (16 jan 2013) skriver DN om hur det generiska pronomenet man av många ersätts med en under rubriken ”Ordet ’man’ blir ’en’ i kampen för jämlikhet”. I Kulturdelen hittar vi en artikel där olika människor får svara på frågor och skribenten har fogat ihop texten, en del med frågerutor där olika människor har fått besvara frågan ”Tror du att ’en’ kommer att ersätta ’man’ i svenska språket?”, och sist är det en spalt med kommentar av Birgitta Brorström, språkvårdare på DN (jag har inte hittat länk till denna). Sammantaget snuddar de olika personerna vid en hel del olika argument.
Brorström verkar tycka att det är fånigt. Man betyder inte alls person av hankön, eller hästhår, kommenterar hon, som om polysemi och homonymi vore något nytt, utan är ett könsnuetralt pronomen som kommer från fornsvenskan och hör ihop med ordet människa, alltså oavsett kön. Att hänvisa till etymologi, att ordet ”egentligen betyder något annat, för det kommer härifrån” är ofta helt irrelevant då det inte säger något alls om hur ordet lever, verkar och tolkas i dagens kontext. Etymologi kan bara förklara varför språket ser ut som det gör, det kan aldrig vara ett argument i sig för att det borde fortsätta att göra det. Traditioner kan brytas och väger lätt när det gäller språkvård överlag. Och uppenbarligen tolkar folk det som att det hör ihop med historien som givit oss fler män än kvinnor i språket: se bara på män–niska. Personligen brukar jag skämta om att ”alla dessa män, vad gör de i mina texter?!” och kan bli upprörd över hur män dominerar genom språket trots att texten kanske inte handlar om en enda. Jag är inte helt förälskad i Egalias döttrar, men den visar onekligen på alla dessa sätt män har övertag långt nere i språkstrukturen.
Att man är både ett generiskt pronomen för människor överlag och ett substantiv för ungefär hälften är vanligtvis inte något problem för oss språkbrukare. Ibland blir en text svårläst då de står nära varandra och vi läser för fort: ”man kan se en man som norm om man tittar noga”. Det är ett problem som vi inte skulle slippa genom att använda en, då det också används i andra konstruktioner. Den här problematiken försökte jag illustrera i inläggets rubrik. Substantivet man som generiskt har vi arbetat bort länge, och bytt riksdagsman mot riksdagsledamot. Det är en tämligen okontroversiell förändring.
Pronomen är ordklass, substantiv en annan. Pronomen används som substantiv, ofta för att syfta tillbaka på något redan sagt: ”Språkkonsultstudenten (subst) bloggar om pronomen, för det tycker hon (pron) är kul”. Substantiv är en ordklass som förändras. Vi hittar på nya ord, avleder gamla, lånar in, sammansätter nytt. Pronomen är en mer statisk ordklass. Rent historiskt har vi inte samma uppsättning pronomen idag som för tusen år sen, främst kanske för att vi inte har kvar vårt kasussystem, som i stort såg ut som dagens tyska, men utvecklingen sker långsammare. Därför känns förändringar i pronomenuppsättningen alltid tyngre, då det går direkt in i språksystemet. Därför blir Lars-Gunnar Anderssons jämförelse i DN inte speciellt träffande, ens om vi bortser från att han diskuterar stavning och inte ordval: ”De försök som gjorts har ofta inte fått något större genomslag, som att stava juice som jos eller zebra som sebra”.
Idag är en redan objektsform för man, och vi har ens som genetivform. Lena Lind Palicki på Språkrådet kommenterar att en till skillnad från hen inte fyller en språkstrukturell lucka, utan bara är ett likvärdigt alternativ. Språkvård handlar tyvärr ofta om att sia. Jag har siat om att vi kommer att bli av med uppdelningen mellan subjektsform och objektsformer i språket, men de beläggen får bli ämne för en annan dag. Men i den utvecklingen passar ett generiskt, subjektivistiskt en in utmärkt.
I många dialekter, främst i västra delen av landet, används en även som subjektsform. I mina hemtrakter använder de som pratar mer utpräglad dialekt än mig en, allra helst om vi åker några få mil till Tidaholmstrakten. I skriftspråk däremot är man normen. Som inflyttad till Stockholm, här där alla normer grundläggs, här där de skapas och ingen måste förhålla sig till överheten, för att de är överheten, känner mina klasskompisar inte igen sig när jag beskriver att dialekt är fult. Som barn upplevde jag en norm att att tala någon form av dialekt skulle vara fult, något vi alla skulle förneka att vi gjorde medan vi samtidigt skrattade åt varandra för vi visste ju, egentligen, att alla pratar dialekt. Det har funnits kampanjer för att få folk att tala närmare någon annans norm, och jag tror att det finns ett stort dialektförakt någonstans i våra själar. Samtidigt säger folk saker som att ”åh det är så mysigt och roligt att det hörs varifrån folk kommer”, men – är det bara jag eller är inte det ett nedlåtande sätt att sätta sig själv att bedöma vilka som pratar fint och vilka som pratar fult? Sen föraktar jag alla dessa mätningar om vilken dialekt som är finast, fulast, sexigast, konstigast, eftersom jag inte ser någon poäng i att värdera dem, och verkligen inte ser någon poäng i att uppmuntra folk att värdera dem. I DN säger redaktionschefen Åsa Tillberg: ”’En’ uppfattar jag som dialekt och ett gammaldags ord”. Hon tror därför inte att det har framtiden för sig. För att dialekt är fult, vill jag tillägga.
Det finns en gammal idé om att språkbrukare ska utnyttja dialekter för att hitta nya vägar, ord, möjligheter när de hittar språkliga luckor. Ur det perspektivet är en strålande och står i direkt konstrast mot Tillbergs uttalande. Jag tycker att det generellt är dags för skriftnormen att acceptera lite mer dialektal variation. Inte sitta som vi språkvetare gör nu och gulla över rolig grammatik vi hittar på bloggar, utan acceptera att språkbrukare använder språket olika, att alla dialekter är lika mycket svenska, och att en historia av viktiga män i Mälardalen inte måste diktera våra texter idag. Att bruket av en dessutom passar in i att kvotera bort alla dessa män och inte längre gå med på en patriarkal historiebeskrivning, tja, ingen kunde vara gladare än jag.
Självklart leder inte vare sig hen eller en till en jämställdare värld. När det gäller frågor som inskränkt aborträtt, sämre arbetsvillkor och forskning som förbiser kvinnor är det här petitesser. Samtidigt lever vi i ett skriftsamhälle där alla skriver och läser både under och utanför arbetet. Texter är en så central del av vår vardag att vi inte kan ignorera dem. Men det handlar inte om att i en handvändning genomdriva feminism på alla samhällets plan (tyvärr), det handlar om att själv få bestämma över sina texter, sitt språk. Att inte ständigt behöva förhålla sig till någon annans norm, vare sig det är en patriarkal eller dialektföraktande sådan. Och det låter som en ganska central del av feminism, tycker jag.
