Tillåtande komplexitet eller essentialistiska särdrag

Det här är en text om alla vi som fastnar i tankar om alltings komplexitet, alltets rörighet och om hur skönt det kan vara att tänka så. Men också om hur ogivande det är att aldrig erkänna de gränser vi vanligtvis tar för givet, och att vi kanske faktiskt är okonstruktiva när vi tror oss ha genomskådat allt.

Språk, ord och metaforik vet vi väl vad det är

Vi som har möjligheten att grotta ner oss i ett ämne förstår fort att inget är som vi trodde från början. Vi som ägnar oss åt språkvetenskap får på första terminen ställas inför frågor som vi tidigare trodde hade enkla svar: 1) vad skiljer ett språk från ett annat, 2) vad skiljer ett ord från ett annat, 3) vad skiljer en metafor från en konkret betydelse?

1) Alla vet att det finns olika språk. Svenska, danska, tyska, engelska må vara släkt men är ändå olika. Vi är vana vid att språk hör till nationer, tack vare det nationalistiska projektet, och så var det med det. Språkvetaren ser inte dessa skillnader, vare sig i geografin eller i hur flerspråkiga personer använder språkliga resurser.

2) Alla vet väl vad ett ord är! Alla som kan skriva i alla fall. Språkvetare brukar inte kunna konstruera en bättre definition än den enkla: det mellan mellanrummen. Den är besvärlig, eftersom språkvetare ofta inte vill bry sig om text: det är talat språk som är det viktiga språket. Så vi anpassar vid behov definitionen.

3) En metafor är en bildlig betydelse tycker vi vanligtvis, men svår att skilja från den konkreta upptäcker vi snart. Var slutar något vara konkret? När blir kopplingen ord–verklighet tillräckligt svag för att det ska vara en överförd betydelse, och måste vi ha en känsla för överföringsprocessen? De flesta – gissar jag – tycker nog att en spännande bok är ganska långt från en bok som ger spänningar i huvudet eller en bok om spänning och andra elektriska ting.

Särdrag och essentialism

Är allt alltså en enda röra? Nå, det brukar ju inte var så rörigt. Det språk- och andra -vetare brukar göra är att skapa gränser. Det har många biologer ägnat sig åt, och är ett hantverk terminologer är skickliga i. Då utgår vi från binära särdrag. En kopp skiljer sig från ett dricksglas genom att koppen har öra.

Kopp: öra (ja), porslin (ja), glas (nej)
Dricksglas: öra (nej), porslin (nej), glas (ja)

Vi får ju genast problem eftersom vissa koppar är gjorda av glas, en del dricksglas säkert har öron, många koppar är utan öron (förhatligt) och så vidare. Inom industri, tillverkning, organisering på något sätt, är det ofta bra att strukturera upp vad vi har och vilka egenskaper det har.

Vi kan då bestämma att det som skiljer svenskan från andra språk är att det gör något som de andra inte gör (förutsatt att vi hittar något sådant). Problem får vi om 50 år när svenskan inte alls gör så, eller när tyskan börjat göra så. Vi kan bestämma att ett ord är det här, kanske skulle vi kunna säga att ord är det som är mellan pauser i tal. Vi får problem först när vi spelar in tal och lyssnar noga, för där är minsann inte pauser.

Om vi på detta sätt skiljer saker ifrån varandra, och samtidigt tror att den röda blomman med ludna blad skiljer sig från den gula blomman med släta blad på ett sätt som är inbyggt i blommorna, och tillskriver skillnaderna betydelse är vi essentialister. Vi tror på att blomman har en essens som skiljer den från nästa blomma. Den som tror att kvinnan skiljer sig från mannen genom livmoder eller vänlighet är också essentialist.

Om vi inte är essentialister betyder det att vi inte tillskriver de skillnader som finns (bladludenhet, vänlighet) betydelse som gör åtskillnad: alla blommor är blommor, alla människor är människor. Problem får vi direkt, eftersom ”blomma” inte bör skiljas från andra växter, eftersom egenskapen att ge vad vi brukar kalla blomma inte borde skilja den från andra. Och så vidare.

Komplext och tillåtande

Vanligt språk – om ni tillåter uttrycket – är inte uppbyggt kring särdrag och noga övervägda, fysikaliska, kemiska, fakta. Grönt är grönt, långt innan vi kunde mäta ljusets våglängder med annat än våra ögon. Fast så kommer vi till ett språk som har helt olika ord för vårt mörkgrönt och ljusgrönt, så uppenbarligen är gränserna inte inherenta vare sig i våra ögon eller i de spektrum vi kan studera idag. Vi vet väl vad saker är – typ – och det räcker ofta gott.

När vi då grottar ner oss i något och upptäcker stor komplexitet vet vi plötsligt inte vad någonting är. Då kan vi vilja tillåta allt, med argument så som:

Den som kan definiera hårdrock kan återkomma så får vi se om vi ska förbjuda det från Schlagerfestivalen.

Eller:

Den som kan skilja poesi från låttexter på ett tillfredsställande vis är den som får kritisera att Nobelpriset 2016 gick till en musiker.

Argumenten är uppbyggda på så vis att ingen kommer kunna ge en tillfredställande definition, för alla eventuella särdrag kommer kunna kastas bort som irrelevanta. Smidigt va! Eftersom ingen kan peka ut gränsen måste allt vara tillåtet.

Sällan är dock allt tillåtet. En röd blomma kan inte vinna vare sig Melodifestivalen eller ett Nobelpris i litteratur.

den som argumenterar för uppluckring ser fortfarande gränser, kanske de gränser som tjänar ett personligt syfte för personen ifråga.

Backa, titta ut

Sammanfattning: Vi börjar med språkets benämningar, som vi tror att vi förstår men visar sig vara röriga. Ibland förstärker vi gränserna för att skapa ordning, ibland vill vi luckra upp dem för att rörighet är tillåtande.

Själv blev jag oerhört förvirrad över gränsen talat språk–skrivet språk när jag läste The Sociolinguistics of Writing av Theresa Lillis. Där gör hon upp med de särdrag som ofta står som förklaringar till åtskillnaden mellan talat och skrivet språk. Skrivet språk är också flyktigt, talat språk går också att lagra. Skrivet språk är också socialt, talat språk är också ensamt. Jag började bli väldigt förvirrad: finns det inga skillnader? Finns det ingen gräns mellan skrivet och talat språk? Usch så jag kämpade med detta!

Många kämpar också med en tillfredställande definition av kvinna. Det projektet är förgäves, det har några förstått men andra tester nya särdrag. Om det inte får vara barnafödandet och livmodern kanske det är hur vi själva bestämmer, eller erfarenheter av trakasserier på gatan eller något annat: ”10 saker alla kvinnor känner igen” definierar den som inte känner igen de tio sakerna som en icke-kvinna. Finns då inga kvinnor, om vi inte kan definiera subjektet i den feministiska kampen? Om kvinnor inte finns, varför pratar då alla om kvinnor? Här lärde jag mig av Det andra könet hur vi kan tänka: det är bara att titta ut och studera världen, och du kommer upptäcka att kvinnor finns. Vad det är som gör kvinnan till kvinna är komplext och har med makt snarare än något annat att göra.

Därmed finns skrivet och talat språk, det vet vi ju. Vi har backat från den komplexa röran, och återgått till vad vi vet.

Den komplexa röran är dock användbar, för den hjälper oss att studera vad som sker, vad vi tror är självklart och hur saker kan förbättras. Den gör att vi kan studera något utan att fastna i gamla myter. Den är inte användbar som en retorisk poäng som uppgivet konstaterar att allt är för komplext för att förstå, och att allt måste ingå överallt.

Vad språkkonsulter i allmänhet & jag i synnerhet gör

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 18.07.45

Jag sitter sen 2014 i styrelsen för språkkonsulters yrkesförening Ess. På vår webbplats vill vi visa på bredden av språkkonsulters kompetens och delar därför med oss av våra yrkesvardagar. Jag har skrivit ett inlägg om hur det är att plugga vidare inom ämnet svenska på avancerad nivå. Klicka på citatet för att komma till inlägget!

Jag stannade kvar, åtminstone två år för att ta en masterexamen, vilket jag gör i juni. Det borde du också göra om du:

– tyckte att kandidatuppsatsen var det roligaste på hela programmet
– tycker att lärarna är kloka men har på känn att de inte alltid kommer till sin rätt på grundnivå
– tycker det är roligt att plugga men efter tre år inte är sugen på att börja på grundnivå inom något annat ämne
– kan arbeta självständigt
– vill bli behörig för forskarstudier (att doktorera)

Dessutom kan ni läsa om hur det är att undervisa i svenska i Moldavien, om hur det är att driva eget, att arbeta med SFI, att vara anställd i ett litet språkkonsultföretag, att undervisa högskolestudenter i språkvetenskap och mycket mer! Så för alla er som nånsin frågat mig vad jag ska göra sen finns svaren på vår webbplats.ess_logo_large1

20 000 ord

Linjediagram med antal ord på y-axeln och datum på x-axeln.

Jag gjorde ett diagram på ordmängden i min magisteruppsats ”Demokratiskt klarspråk”, för att illustrera det stora skrivprojektet för mig själv. Uppsatsen går från något hundratal ord i ett pm i februari till dryga 20 000 till inlämningen i slutet av maj.

Det framgår väldigt tydligt att det inte är en jämn linje. Det går långsamt i början. Läsning står i fokus, och kompletteras då och då med skrivande. Den långa nästan platta perioden i april består av att analysera materialet, vilket sedan snabbt resulterar i ord efteråt. Här och var syns platta helger. Och det syns hur det börjar brådska framåt slutet.

Jag gillar det här diagrammet. För det syns att där fanns något som kunde växa.

Akademiskt språk

En färgglad bild på en samling ord. Rubrik: "Några termer om termer". Under följande ord: referent, begrepp, cirkeldefinition, källrelation, flerordsterm, indelningskriterium, termkandidat.

Ibland hör jag anklagelser om att folk skulle använda ett akademiskt språk, och att det skulle vara dåligt. Då brukar jag undra vad dom menar att ett akademiskt språk är, och var gränserna gentemot ett icke-akademiskt språk går. Är det allt språkbruk (all text, allt tal) som går att hitta inom akademin? Är det mejl kollegor emellan, affischer om sittningar i korridoren – knappast. Eller är det allt språk akademiker använder, och hur många högskolepoäng krävs det för att vara akademiker, och är min inköpslista i så fall skrivet på ett akademiskt språk – knappast.

Förresten är det väl svenska som är språket hela tiden.

Syftet med den här texten är att förklara att ni är obegripliga när ni slänger runt ”akademiskt språk” som någon förolämpning. För 1) akademiskt språk finns inte som avgränsat språkbruk 2) i den mån tendenser i akademiska texter går att hitta gentemot andra är det ganska bra tendenser.

Dom akademiska orden

Dom tio vanligaste orden i akademiska texter inom humaniora och samhällsvetenskap, som alltså återfinns i betydligt högre grad inom akademiska texter än i annan sakprosa är:

  1. dock
  2. studie
  3. beskriva
  4. social
  5. enligt
  6. innebära
  7. samt
  8. form
  9. betydelse
  10. fall (källa)

Dessa ord är alltså dom mest typiska, akademiska orden, som återfinns i många akademiska texter inom olika ämnesområden. Det är inte några magiska, akademiska ord, långt bort från allmänspråket. Däremot är det ord vars betydelse sällan förklaras från en lärare, likt facktermer görs, och det är således är enkelt att tro att betydelsen är klar när den i själva verket inte alls är det. Bara ordet betydelse är ju ett helt vetenskapligt fält: semantik, men folk använder det nog inte med den eftertänksamhet som kanske skulle önskas.

Akademisk text ska uppfylla specifika krav

Vad är då en akademisk text jämfört med en annan text? Till skillnad från tweets, blogginlägg eller nyhetsartiklar så utvärderas många akademiska texter efter i förhand bestämda kriterier. Det här är dom mål min magisteruppsats kommer bedömas efter:

1) självständigt identifiera, formulera och lösa ett språkvetenskapligt problem och placera resultatet i ett större forskningssammanhang
2) presentera undersökningen enligt aktuella normer för vetenskaplig text
3) värdera och diskutera kvalitet i språkvetenskapliga undersökningar
4) visa förmåga att följa gällande forskningsetiska normer.

Det är punkt 2 som främst kan tyckas röra ”språket”, men den skriver inte språk utan normer. Det innebär att det inte bara gäller ordval, stavning och andra språkliga normer, utan att vi ska följa institutionens bestämmelser för källhänvisningar och rubriknivåer till exempel.

Men det som snarare gäller ”språket” är punkt 1. För att uppfylla kraven krävs ofta en viss typ av uppbyggnad av en text, där olika delar förhåller sig till andra på ett visst sätt, där idéer presenteras tydligt, där problemformuleringen framträder som just en sådan som sedan kopplas ihop med dess svar, där tidigare forskning och teorier jämförs med varandra. Detta är krav i en vetenskaplig text, och brukar inte på samma sätt ingå i en tidningsartikel, i en roman eller andra texter. För att göra detta använder vi språket, naturligtvis.

Vi använder språket för att åstadkomma det vi vill med en text. Däremot finns det gott om dåliga texter, både innanför och utanför akademin. Det är enklare att få till en bra text om textens syfte (få godkänt snarare än låta stereotypt svårbegriplig) avgör stilnivån, om textens läsare tas med i beräkningen (en akademiskt texts läsare brukar vara ”klasskompisarna”, alltså dom med utbildning på samma nivå).

Precision och svåra ord

Humaniora och samhällsvetenskap rör just människor och samhälle, och är kunskapsområden. Förstås används då specifika termer för att beskriva dessa. Ibland i överflöd, absolut. Att använda termer svarar på ett behov av att vara specifik: du kommer inte undan med att beskriva abstrakta samhällsprocesser med luddiga beskrivningar eller metaforer. Med detta finns det inget dåligt, och jag tror inte heller det är mot enstaka termer folk opponerar sig: det är enklare att fråga vad ett ord betyder än att fråga om en frånvarande röd tråd i idéframställningen.

En stor mängd svåra ord, vad skulle det innebära? Vad är ett svårt ord? Är alla ord en person inte ”kan” (vad nu det betyder) svåra ord? Här kommer två olika uttalanden om vad ”svåra ord” innebär (citerade citat från Lena Furbergs uppsats ”Vad är svårt med svåra ord” från 2010):

föråldrade, ovanliga eller lätt missförstås

Vad är skillnaden på föråldrad och ovanlig i det här fallet? Och ett föråldrat ord är väl utmärkt om texten riktas till en föråldrad person?

Svåra ord är väl helt enkelt ord som många läsare eller lyssnare vill ha förklaring på

Det finns aldrig nånting som är ”helt enkelt”, och hur många är många, och hur vet vi det utan att utsätta dom för dessa svåra ord?

Texter på fel plats

Akademiska texter ser alltså ut på ett visst sätt för att uppfylla dom krav på vetenskaplighet som finns inom akademin. Kritik mot dom normer som avgör vad som är vetenskapligt och inte kan ibland vara på sin plats, men det är inte det som är upp till kritik när folk diskuterar ”akademiskt språk”. Att en text anpassad för akademin inte fungerar i alla sammanhang är däremot självklart, men ingen text fungerar i alla sammanhang. Krav på röd tråd, tydliga resonemang, precision och ärlighet är något som kommer bli svårt att försöka argumentera emot, det är jag säker på.

Självklart är många akademiska texter svårbegripliga, men det är sällan akademins fel. Istället är det nog en och annan vänstertung mening, där skribenten dessutom kanske råkat sätta punkt där fundamentet tagit slut. Det kan också vara en ovana att se dom språkliga markörerna för att markera precision, avståndstagande, abstraktionsnivå, avvägningar, analyser som används som just sådana. Det skulle ju garanterat göra en text svårförstådd. En del texter har dessutom knappt ett enda aktivt verb. Alla akademiska texter är inte heller bra, på det viset att läsaren kan förstå hur texten kan och bör användas – kom ihåg att texter har ett syfte.

Det största problemet är kanske snarare att en text är felplacerad. En akademisk text som är riktad till andra inom samma fält kanske råkade hamna i en populärvetenskaplig publikation. Eller så är det en redaktör som inte vågat gå in och ändra i en erkänd forskares text, när den ska publiceras med ett helt annat syfte än originaltexten.

En blogg eller ett sociala medier-konto har inte en lika definierad målgrupp, och avsändaren bestämmer i hög grad själv hur texterna ska vara utformade där. Där kan texterna alltså innehålla både långa resonemang, röda trådar och facktermer, men också vara luddiga, med oklara samband och kanske med så kallat svåra ord. Att kalla det ena för akademiskt och det andra för något annat förstår jag inte vad det skulle tjäna till.

Sms- och chattspråk är inte en hybrid

talochskrift

Tal och skrift skiljer sig åt. Talspråket är ”det riktiga” språket, medan skriften är en koncentrerad form som används för vissa syften. Skriften är beständigare, och talet flyktigare, i alla fall om vi ignorerar bokbål och poddradio. Skriften rymmer inte de tusentals gester, nyanser, miner, tonfall som talet gör, men har istället andra strategier för att uttrycka skribentens inställning: ”JAG ÄR FÖRBANNAD!”

Talet är inte på något vis beroende av skriften. Det går utmärkt att tala utan att skriva eller läsa (rent kognitivt, i dagens svenska skriftsamhälle kan det vara svårare). Det finns många språk som inte har ett skriftspråk överhuvudtaget, men de finns förstås ändå. Skriften påverkar dock talspråket till viss del, men den stora påverkan går från talet till skriften. För skriften är på ett annat sätt beroende av talet, om det ska fortsätta användas. Annars hade vi väl alla skrivit på latin även om ingen talade det.

Tal och skrift ställs ofta upp kontrastivt, vad som skiljer sig åt dem emellan. Om inte annat finns en pedagogisk poäng: när du ska framföra ett tal eller skriva en text kan du utnyttja olika strategier som är effektiva för respektive medium. Självklart finns det många likheter, speciellt i fallet svenska där skriftspråket är en del av talspråket. Eller kanske tvärtom.

Sen finns det de där ”nya” genrerna. Chatt. Sms. Bloggar. Språkforskare älskar dagböcker, brev (allra helst kärleksbrev), där vardag och känslor beskrivs på ett förmodat vardagligt och känslosamt språk. Då är det gött med tusentals bloggar jämfört med en och annan uppgrävd gammal dagbok från förr.

Talad svenska och formell skriven svenska har idag subjektstvång, vilket svenskan inte alltid har haft (men vars historia vi lämnar till just historien nu). Subjektstvång innebär att vi grammatiskt måste ha ett subjekt för att skapa fullständiga satser. Grammatik kan enkelt förklaras som det vi måste säga, till exempel måste vi i svenska markera tid när vi använder verb, men inte huruvida handlingen är pågående eller avslutad. Så vi måste uttrycka subjekt. Typexemplet är:

Det regnar.

som är en fullständigt grammatisk sats. ”Det” är subjekt” och ”regnar” ensamt i predikatsledet. Men vadå ”det”? Vad är det som regnar? För vi kan inte säga eller skriva:

*Regnar.

(Asterisken betyder att det är ogrammatiskt.) (Det går alltid att konstruera undantag, ofta då det påstått ogrammatiska är svaret på en fråga där det blir grammatiskt, här i så fall kanske ”-vad gör det? -regnar.” eller skämtsamt ”-vad gör regnet? -regnar.”)

Ett sådant ”det” kallas formellt subjekt, då det inte syftar tillbaka på något annat; pronomenet syftar inte på ett egentligt substantiv som är det som regnar.

Men som vi alla vet är det inte subjektstvång i chatt och sms! Här är några sms-bubblor från mig och min kompis:

Skärmavbild 2015-01-06 kl. 15.40.57  Skärmavbild 2015-01-06 kl. 15.43.48 Skärmavbild 2015-01-06 kl. 15.44.38

Skärmavbild 2015-01-06 kl. 15.44.59

Det finns en del forskning på det här! Renman 2010, Kniewald 2009 och Engdahl 2012. Och jorå, subjektet faller bort, helst när det är ”jag”, och näst helst när det är ”det”.

Om nu sms, chatt och bloggar och liknande genrer (oavsett hur vi definierar genrer just för tillfället) vore en blandning av några av talspråkets funktioner och några av skriftspråkets: hur kommer det sig då att vi ser ett grammatiskt mönster just här som knappt alls uppenbarar sig i tal och annan skrift? Är det en återuppväckning av svenskan pre-subjektstvång? Känns som en lite sådär teori va, att det skulle legat latent och med tvåtusentalets teknik äntligen får sprida ut sina vingar igen.

Rimligare teorier:

  • det framgår vad som är subjektet ändå (vilket det gör ofta annars också)
  • det är ekonomiskt: förr då det kostade att överskrida sms-gränser
  • det är metaforiskt ekonomiskt: det sparar tid, eller kanske snarare tangenttryckningar
  • det är ett sätt att markera vänskap, informalitet, och då sociala koder alltid är godtyckliga finns det väl inget som hindrar den teorin
  • det är att skapa nya konventioner i en ny typ av språksituation

Det jag egentligen vill ha sagt

Jag tycker att den tydliga bristen på subjektstvång säger oss en sak, som ingen av de citerade uppsatserna säger: att sms- och chattspråk (och dylikt) inte alls är en hybrid av två fasta binära enheter. Det står inte på mitten på en glidande skala mellan två ytterligheter, utan står utanför (om vi nu ska hålla fast vid tal och skrift i deras nuvarande former – vilket vi väl ändå inte borde). Och om det nu vore en tydlig genre, med tydliga gränser gentemot andra tydliga delar av språket skulle den också vara enklare att benämna, än mina trevande ”sms-/chatt-/blogg-språk”.

Vad som också blir tydligt när jag läser språkvetenskap om de här genrerna, som jag själv använder idogt, är att det förändras så himla fort. Dels förändras tekniken: sms och chatt har idag smält ihop, då sms går via 3G-nät och inte kostar per styck, vilket gör att analysen att de är formellare än chatt försvinner ut ur fönstret. Dels förändras tillgången till tekniken: att chatta via en telefon eller en dator påverkar, om inte annat då jag och många med mig hellre skriver längre på en dator än på en telefon, och de som inte har en smarttelefon kan inte heller chatta på språng. Dels förändras de sociala koderna. Jag säger ba detta: vuxna använder ”lol” så ni kan ju räkna med att ingen cool person gör det längre.


1) Den här texten är en utveckling av en twittertråd jag skrev som börjar här:

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/552133250953785345

2) Jag skrev om sms- och chattspråk ur maktperspektiv häromsistens: Bestraffning online av sms-språk.

SMAK ÄR FÄRG

Bild på två tillbringare, den ena fylld med gul saft, den andra med bara lite röd saft i botten.

https://twitter.com/spokpandabarnet/status/552073301288579072

Det är alltid vanskligt att försöka minnas saker, sådär generellt. Allra helst från barndomen, denna märkliga tid av ens liv. Jag har i alla fall minnen av att det brukade finnas saft, något som inte verkar så märkligt. Och gärna serverades det saft på kalas. Det brukade finnas gul och röd saft: ett under av valfrihet. Men som vi alla vet är det inte så enkelt att välja, då en inte har all kunskap om vad ett visst val skulle innebära, och dessutom inte vill göra fel och få sociala repressalier. De flesta tog röd. Den var godast, det tyckte jag också. Så stod de vuxna där och fick dricka upp en gula saften.

Jag brukade tycka synd om den gula saften, fastän jag förstås insåg att den inte brydde sig, och om den nu hade brytt sig skulle den väl varit glad att slippa bli uppdrucken. Men jag ville ju också ha den röda saften.

Röd och gul saft. Röd och gul är ju färger och inte smaker. Smakerna var jordgubb (eller ibland kanske ”röda bär”) och apelsin.

smak ar fargInom språkvetenskapen pratar vi ibland om konceptuella metaforerKlassiskt exempel: PENGAR ÄR TID. Vi slösarsparar, spenderar (ja faktiskt), har brist påinvesterar både tid och pengar. Dessutom har vi ett talesätt att tid är pengar. So far so good.

Teorin handlar egentligen om att vi har metaforer överallt i språket, inte bara som verktyg i skönlitteraturen och poesin. Konceptuella metaforer är de som inte bara är nån enstaka, utan där en hel domän, typ pengar, tycks vara sammankopplad med en annan domän, typ tid (själva kopplingen kallas domänmappning). När vi hittar ett sånt par uttrycker vi det i VERSALER för att det känns viktigt (okej njea, men ändå) och med ett ÄR emellan. Från den konkretare (ofta) källdomänen till en abstraktare måldomän.

– Vill du ha både röd och vit sås?
– Ja tack!

Jag tycker att smak och färg verkar vara sammankopplade på det viset (alltså som två domäner i språket, inte perceptoriskt som i synestesi).

Sen beror det la lite på, om grönt betyder päron eller äpple. Vanilj är vitt, såpass att jag blev förvånad över att själva vaniljen är svarta korn första gången jag insåg det, utblandat i grädde och mjölk blir det ju vitt. Och saffran är förresten rött och inte gult, när det inte är utblandat.

Tips för att skriva en kandidatuppsats på språkkonsultprogrammet

Jag och tre andra examinerade språkkonsulter höll ett seminarie i Umeå för klassen som tar examen till våren där om hur det är att skriva en kandidatuppsats. Här samlar jag några av de sakerna jag sa och tycker är viktiga, och många av dom gäller nog inom andra utbildningar också.

Seminariet anordnades av Ess Umeåsektion.

@dualitet på instagrams bild

Pepp

Att skriva en uppsats är en ordentlig chans att fördjupa sig i något som är spännande. Det är att bestämma sin egen litteraturlista och sin egen tentafråga. Studenter på språkkonsultprogrammet har ofta en viss passion för i alla fall någon del av sitt ämne, så det här är en chans att fokusera på det. Sen kommer du va expert på det.

Ämne

  • Skriv om det som stör dig. Det du aldrig får svar på i litteraturen, det som verkar tas för givet, det som irriterar dig för att det ju verkar helt befängt.
  • Det går att börja i vilken ände som helst: med ett material ”jag vill nog göra något om den här typen av texter”, med en metod ”vad händer om jag gör den här grejen fast trettio år senare?”, med en intressant organisation ”vad som helst hos dom vore intressant”, med en teoriram ”hur går det att använda dom här teorierna som språkkonsult?”. Det är okej att vara luddig i början.

Handledning

  • Handledningen fungerade väldigt bra för mig, men det är inte alltid så, och ibland går det att byta.
  • Det går också att vända sig till andra lärare med småfrågor. Men handledaren är den som kan föreslå lämplig litteratur och metod, och hjälpa till med avgränsningen.
  • Var inte rädd för att visa halvfärdig text för handledaren, för dom vet hur halvfärdig text ser ut och vet att den kommer förbättras.

Dödslinjer

  • Det går att lämna in sent, men det är skönt att bli klar.
  • Bestäm delmål med handledaren och håll dig till dom, meddela i tid om du inte kommer göra det, så att handledaren kan navigera sin egen arbetstid.

Läs mycket

  • Läs avhandlingar. Inte alltid från början till slut, men studera strukturen.
  • Läs teoriavsnittet i avhandlingar som använder sig av samma teorier som du, och jämför sedan med andra kandidatuppsatser för att se hur lite av allt det du egentligen behöver ha med.
  • Använd tidigare forskning för att se hur metoder har använts.
  • Studera strukturen i kandidatuppsatser, hur vissa avsnitt kan byta plats beroende på typen av resultat och ämne.

Uppsatsen blir bättre om

  • Tematiserat resultat är intressantare än en genomgång text-för-text. Däremot är det alltid svårt att tematisera, men jag hade mycket hjälp av att återvända till mina frågeställningar i det läget.
  • Håll dig hyfsat till den klassiska uppsatsstrukturen. Vissa avsnitt kan byta plats, men om du vill omvandla hela genren (kanske det blir jättecoolt) så innebär det kanske att ditt ämne inte lämpar sig för en uppsats: baka inte rostbröd med pepparkaksformar.
  • Motivera. Tänk att varje mening ska följas av en motiverande mening: ”Jag använder mig av blabla-metoden. Den lämpar sig då den tjattjat. Mitt material är avgränsat till tjosan, vilket gör att det går att se hoppsansa.” Detta så att läsaren kan bedöma om du gjort rimliga val och tolkningar.
  • Om det finns alternativa tolkningar, om något inte fungerar fullt ut, om något är svåranalyserat: skriv de övriga tolkningarna snarare än öppna upp för att läsaren kan tänkas ha några. Skriv helt enkelt allt du vet, snarare än att gardera dig för att du inte vet allt.
  • Passar det inte in i den röda tråden som definieras i frågeställningen så sudda. Sudda sudda. Det går förstås att ändra frågeställningen i efterhand, om resultatet visar på något annat. Men är det snarare så att du svävar iväg i intressanta små omvägar ska det suddas.
  • Mottagaren för texten är klasskompisarna, så det är deras kunskapsnivå du skriver för.

Ta hand om dig

Följande låter banalt men kan vara lätt att glömma i stunder av prestationsångest eller skrivflyt. Efter åtminstone tre år på högskola känner du nog dig själv hyfsat, i hur du fungerar med press och tentor. Använd den kunskapen, men minns att till skillnad från en tenta går det inte att skjuta upp uppsatsen till sista dygnet (detta är inte en utmaning).

  • Ät middag varje dag.
  • Drick koffein om du brukar göra det, men överdosera inte.
  • Sluta inte träna om du brukar träna.
  • Sov.
  • Öppna fönstret.
  • Ta helg.
  • Ta kväll.
  • Träffa vänner. Försök prata om andra saker än uppsatsen.
  • Sätt upp små delmål varje dag: ”idag ska jag göra det här avsnittet”.
  • Håll dödslinjer.
  • Satsa inte nödvändigtvis på höga betyg, att bli godkänd och gärna lära sig något på vägen är huvudsaken.

Smarta datorgrejer

  • Autospara och använd molntjänster.
  • Jag gillar Scrivener för långa texter, då det går att dela upp texten i olika delar och hela tiden ha tydlig överblick. Detta lyckas jag inte med i Word ens med innehållsförteckningen i sidospalt, utan sitter hela tiden och skrollar upp och ner.
  • Pomodoro. Det finns olika appar, men oavsett så plingar den var 25:e minut och säger åt dig att sträcka på dig. Det bästa är att det är lätt att tänka ”bara ett avsnitt till”, för 25 minuter är ganska kort. Bara en pomodoro till, och så har du helt plötsligt fått en och en halv timmes jobb gjort. Och att inte ta paus så fort du känner för det utan sitta kvar den där kvarten tills pausplinget gör att du helt plötsligt fått en kvarts koncentrerat arbete. ”Ska bara se klart det här avsnittet”, och så har du plöjt en halv säsong på en dag. Ni vet.
  • Flux. Flux gör skärmen mycket behagligare att titta på när det inte är ljust ute, då den inte lyser lika starkt blått med Flux.

Bestraffning online av sms-språk

Det här är en sammanfattning av en undersökning jag gjorde till kursen Language in use/Språket i bruk, som är obligatorisk för alla som läser språk på avancerad nivå på Stockholms universitet. Den är gjord på engelska, men här (mestadels) översatt. Uppgiften är inte en regelrätt uppsats, utan en utvärdering av en metod på en ny typ av material.

Den undersöker vuxnas attityder gällande ungdomars sms-språk, och använder ett material från Familjeliv.se.

Bild med rubriken "There is only power". Sen ett citat från Thurlow: That adults get away with misrepresenting young people on such a scale and in such a questionable manner says a great deal about the relations of power that structure youth. ...This is not an equal playing field and media representation has significant influence. (Page 495)

Introduktion

Att vuxna ser ner på ungdomar och ungdomars språk är intet nytt. Idag kopplas det ofta ihop med att ungdomar använder teknik som i sin tur påverkar språket: kostar det att skicka långa sms skriver folk kort, är det gratis skriver folk mer, går det att skicka bilder görs det, och så vidare.

Artikel

Crispin Thurlow studerar i en artikel ”Disciplining youth: language ideologies and new technologies” (i antologin The discourse reader 2014) ett hundratal tidningsartiklar där ungdomsspråk i kombination med teknik diskuteras. Undersökningen tillhör den språkvetenskapliga inriktningen kritisk diskursanalys. Syftet är att identifiera vilka strategier skribenterna (och i förlängningen vuxenvärlden) använder för att diskutera, fördöma, bestraffa ungdomsspråk.

Judith Irvine och Susan Gal har tidigare identifierat tre processer som ofta närvarar i diskussioner om språkideologi:

  1. Erasure. Kunskaper som kan förklara språkbeteenden skildras inte, för att kunna göra grova generaliseringar möjliga.
  2. Iconisation. Ett fåtal språkliga uttryckssätt representerar helheten i språket, och en koppling till att dessa språkdrag skulle vara oundvikliga för användarna görs.
  3. Fractal recursivity. En essentialistisk bild, där kropp och språk hänger ihop, och där språkbruket anses kunna visa på andra beteenden.

Thurlow identifierar i var och en av dessa tre processer ett antal strategier. Jag går inte in på dem här, utan visar vilka av dem som gick att hitta i mitt material i resultatavsnittet.

Kompletterande litteratur

För att komplettera bilden av ungdomsspråk och teknik inom språkforskningen använder jag mig av några andra texter.

Ofta handlar forskningen om att motbevisa påståenden om att sms-språk skulle vara dåligt eller obegripligt. “Linguistic ruin? LOL! Instant messaging and teen language” av Sali A. Tagliamonte & Derek Denis (2008) är ett sånt exempel, där de i en stor engelskspråkig chattkorpus finner att 3 procent av materialet är förkortningar, känslospråk och andra ”typiska” drag. Theres Bellanders avhandling från 2010 studerar hur ungdomar använder olika kommunikationssätt, och tillhör därför denna tradition.

Susan C. Herring efterlyser i ”Questioning the generational divide: Technological exoticism and adult constructions of online youth identity” (2008) ett paradigmskifte, där akademin ska sluta studera ungdomsspråk utifrån, för att de då bara bidrar till att vuxna sätter sig över ungdomar och utvärderar deras språk. Istället borde forskare fokusera på hur människor överlag kommunicerar och vilka behov olika medier fyller. Hon visar också på att ungdomar själva är oerhört medvetna om att vuxna diskuterar dem, och vissa fjärmar sig från de vuxnas åsikter medan andra anpassar sig efter dem. Intressant här är också att ungdomar sällan kan agera på egen hand, utan är beroende av vuxna som programmerar, säljer och köper tekniken för att de ska få tillgång till den.

E. Gabriella Coleman sammanfattar i ”Ethnographic approaches to digital media” (2010) det etnologiska forskningsfältet gällande digitala medier. Hon identifierar tre, inte nödvändigtvis åtskilda, kategorier: the cultural politics, the vernacular culture and the prosaics. Den intressanta frågan är ju hur Thurlows och min forskning passar in i det. Jag skulle säga att den faller inom cultural politics, som handlar om mediernas roll.

Material och metod

Materialet är 113 grafiska meningar från forumet Familjeliv. De innehåller alla ordet ”sms-språk”, som här fungerar som nyckelord. Andra diskussioner inom samma ämne som inte innehåller det ordet är alltså inte analyserade här. Inte heller är bredare kontext analyserad, vilket ledde till att jag fick radera en del ur materialet då det till exempel inte gick att avgöra om det var sarkastiskt eller inte. Materialet är utvalt då det dels var tillgängligt, men dels för att användarna inte skriver i sin professionella utan privata roll, och ofta är vuxna.

Analysen har mycket av Herrings budskap med sig, om att det inte finns en klar åtskillnad baserat på ålder, utan att samma åsikt kan yttras av olika personer men på grund av maktförhållanden väger olika tungt.

Metoden är att analysera materialet utifrån de strategier Thurlow identifierade. En viss skillnad i resultat kan tänkas, då materialet skiljer sig åt, från professionellt till informellt.

Resultat

Här nedan kommer jag bara att sammanfatta resultatet och visa på några exempel.

Erasure

Citattecken och fraser som ”så kallat” används runt sms-språk för att visa på att det inte är något vedertaget:

”sms-språk” eller vad det nu kallas

Nedvärderande ord används:

det ger mig huvudvärk

blir vansinnig

oläsligt

fjortisaktigt

Det framställs som ett eget språk, alltså som icke-svenska, något som inte nödvändigtvis är nedvärderande gentemot språkbrukaren, men som åtskiljer sms-språk från ”det vanliga” språket:

jag ser det som att vara flerspråkig

Iconisation

Sms-språk klumpas ihop med sådana skrivfel som brukar dyka upp när folk diskuterar språk och vad de inte gillar: felstavning, grammatiska ”fel”, användande av <a> istället för <å> och <ä> och <o> istället för <ö>, inte använda interpunktionstecken, för många eller för få styckeindelningar och särskrivningar. Det får effekten att det ”korrekta” språket framställs på ett sätt, och att sms-språk tillhör det inkorrekta. Den här typen av att lista ”fel” är inte något som Thurlow hittar, men jag tolkar det som iconisation då jag analyserar det som att sms-språk kontrasteras mot ”riktigt” språk, som Thurlow placerar i den här kategorin.

Thurlow hittar mängder med ”mock texting”, alltså att låtsas använda sms-språk. Ofta är det helt oläsligt och inte i närheten av vad som faktiskt används i sms.

Typ ’men d e ju inge svårt att fatta att d e d ena lr andra som gäller’ (påhittad mening på sms-språk)

Fractal recursivity

Sms-språksanvändare kallas ideligen för ”lata”, ”omogna” och ”slarviga”. Ibland finns det explicit referens till en ung ålder:

Ungdomarna[s] sms-språk skulle få vem som helst att se ut som ett frågetecken ;)

Här är ett exempel på vad Herring diskuterar, att ungdomar själva kan fördöma sms-språk:

Jag kan ärligt säga att jag inte heller förstår sms-språk emellanåt och jag är ”bara” 19 år, haha.

Språket tycks också vara för evigt förändrat (av sms-språk):

Betyder det att mitt språkbruk är sämre eftersom jag inte behärskar dagens sms-språk fullt ut?

Och tydligen är de kognitiva förmågorna skadade:

Hjärnan tar in mer än du minns, och alla välskrivna texter stöttar din språkförmåga, medan för mycket sms-språk och ”internetiska” nog tenderar att skada.

Det finns några utsagor om att personer kan växla mellan de olika ”språken”, och att de därför skulle vara smarta.

Det finns flera tillfällen då dyslexi nämns, och konsensus verkar vara att dyslexi tolereras, men att det hela tiden ändå ifrågasätts om andra verkligen har dyslexi, vilket verkligen är att sätta sig över någon:

Det mest tragiska är också att ALLA skyller på dyslexi… det är rätt lätt att skilja på ett inlägg från en dyslektiker och från en person som inte har något intresse i att uttrycka sig korrekt utan kör sms-språk och ljudar fram stavningen.

Slutsats

Den enklaste slutsatsen är att vuxna personer diskuterar ungdomsspråk, ofta i negativa ordalag, och att detta kopplas ihop med teknikanvändning. Detta säger oss något om maktförhållandena mellan grupperna.

Mitt material innehåller betydligt mindre mock texting än Thurlows, vilket gissningsvis har att göra med att journalisterna tycker att det är roligt och klurigt att ägna sig åt sådant.

Metoden fungerar tämligen bra på ett icke-engelskt material, då den rör strategier och makt snarare än specifika grammatiska konstruktioner.

Att igen och igen studera sms-språk, ungdomar och grupper ”utanför” leder dock till en viss blindhet. Varför studerar vi som forskare och akademiker inte vuxna, då de ju enligt egen utsago knappt kan hantera digitala medier? Som ung person med en väldigt använd telefon var det dock spännande, att vara mellan grupperna på sätt och vis.

Tjolahopp

Motiveringar och moral i skrivhandledningar

Det här är en kort undersökning av 19 skrivhandledningar, som studerar vilka motiveringar som används för att få läsaren att följa skrivreglerna, och hur motiveringarna samspelar med moraliska värderingar.

Introduktion

Väldigt många större organisationer har sina egna skrivhandledningar, utöver Språkrådets randiga bok och Myndigheternas skrivregler. Huruvida de används eller inte är en fråga för en annan dag, men finns gör de ofta. Detta för att texterna ska vara korrekta, på rätt sätt, i rätt ”tonalitet” som det ofta heter. Att ha egna i kortare format än de tjockare böckerna gör det nog också troligare att personalen använder dem.

En fråga jag funderat mycket över är hur skrivhandledningarna motiverar sig själva: följ mig, för att vadå? Om jag skulle fråga språkkonsulter skulle de svara att skälen till att använda skrivhandledningar skulle vara demokrati, kvalitetssäkring, spara resurser – gissar jag.

Jag själv när jag föreläser om, försvarar eller diskuterar klarspråk trycker gärna på att det förbättrar arbetsmiljön, att skribenten kan känna sig trygg i att utöver att ha gjort ett bra arbete också kommunicerat det väl till mottagaren. Skrivande är svårt och fyllt av status och makt, och en nyanställd ska i mitt tycke ha bestämmelser att tryggt luta sig mot. Att spara in på pengar, ofta på grund av minskat tryck i kundtjänst, är inte ett lika viktigt argument som att mottagarna ska få ett tydligt besked och de anställda i kundtjänsten ha trygg arbetssituation. Även om tydligt språk skulle kosta mer än otydligt, vilket det förstås inte gör, skulle vi behöva argumentera för att organisationer ska ägna sig åt det.

Frågeställning

Noggrannare frågeställningar skulle kunna vara:

  • Vilka motiveringar används i skrivhandledningars inledningar för att motivera att de finns och följs?
  • Vilka moraliska värden används som motiveringar?

Material

Jag har studerat 19 stycken organisationsknutna skrivhandledningar. Vissa är på temat klarspråk explicit, andra mer allmänna. Vissa gäller stora organisationer, och andra gäller en specifik del av verksamheten, ofta en specifik texttyp.

Ofta innehåller de organisationsknutna skrivhandledningarna ett förord, ofta undertecknat av en chef, vilket innebär att arbetet är förankrat i ledningen och därmed har bra förutsättningar. Det är dessa förord jag nu har studerat.

Ur "Klarspråk: Hyresgästföreningens skrivhandledning"
Ur ”Klarspråk: Hyresgästföreningens skrivhandledning”

Organisationerna är: Arbetsmiljöverket, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, Helsingborgs stad, Hyresgästföreningen, Miljöförvaltningen Göteborg, Norrköpings kommun, Polisen, Riksrevisionen, Sesam (nyheter på lätt svenska), Skatteverket, SLU, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Södertörns tingsrätt, Trafikverket, Örebro kommun, Kronofogden, Borås Stad.

Jag vill tacka alla språkkonsulter som hjälpte mig samla ihop materialet.

Metod

Jag gick igenom de inledande texterna i skrivhandledningarna, och skrev ner vilka motiveringar det fanns att följa skrivhandledningarna. Explicita uttryck räknades, inte sådant som jag själv skulle kunna tolka som till exempel mottagaranpassning eller demokrati. Därför finns det ganska många olika motiveringar. Strax kommer jag försöka kategorisera dem.

Oavsett hur många gånger en text nämner ”demokrati” till exempel räknas det bara som en gång, då det i vissa texter skulle bli oerhört svårt att räkna instanser på det viset: många texter diskuterar en motivering i flera stycken, hur skulle det räknas?

Resultat

Vanligaste motiveringen är lagen

Jaha, så vad är vanligast nu då?

Lagen. Språklagen är vanligast, ofta citerad i sin helhet, eller parafraserad med slagorden ”vårdat, enkelt och begripligt”. Språklagen används som motivering 14 gånger.

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Så står det i klarspråksparagrafen i Språklagen från 2009. (Miljöförvaltningen i Göteborg)

De som inte använder språklagen som motivering är: Riksrevisionen, Sesam, Södertörns tingsrätt, Kronofogden och Borås kommun. Riksrevisionens skrivråd för rapporter, som är det dokument jag undersökt, har en väldigt kort introduktionstext. Sesam likaså, och Sesam syftar inte heller likt myndigheterna till mottagarna på ett klarspråksvis. Södertörns tingsrätts riktlinjer för domskrivning har en introduktionstext som handlar om det interna språkarbetet, snarare än ger motiveringar till att följa skrivreglerna. Kronofogden innehåller en genretypisk introduktionstext, men skriver inte om språklagen. Borås Stads skrivhandledning har inte en introduktionstext likt de andra, utan ett citat av Churchill och sen direkt språkråd.

Näst vanligast är att läsaren ska förstå

På andraplats med 10 instanser kommer motiveringar som handlar om att läsarna ska förstå.

… vi ska skriva så att det är lätt att förstå vad vi vill ha sagt. (Polisen)

Att läsarna ska förstå uttrycks på olika sätt, med lite olika fokus. 8 gånger är fokuset att läsarna har rätt att förstå, och då används ofta ordet tillgängligt.

Det handlar om att göra språket tillgängligt – att komma bort från myndighetsjargongen och inta ett perspektiv där mottagaren står i centrum. (Elsäkerhetsverket)

4 gånger handlar det om att organisationen ska visa respekt för mottagaren.

Dessutom visar vi respekt för läsarna. (Helsingborgs stad)

1 gång handlar det om att läsaren förstå för att på så sätt slippa oro:

Vi har alla svettats över obegripliga brev och blanketter som bara skapat oro och frågor. Den som har ordet i sin makt kan ju som bekant också utnyttja det till sin fördel. Många är de myndigheter som har talat maktspråk till oss.

Men nu är det slut på det. (Hyresgästföreningen)

3 gånger handlar det om att nå fram till mottagarna:

Oavsett kanal är det en sak som inte förändras, nämligen att många av människorna du möter befinner sig i en svår och pressad situation. Då är det inte alltid lätt att nå fram. (Kronofogden)

Till sist på temat läsarens förståelse har vi 2 gånger att läsaren ska bli nöjd:

Jag är övertygad om att det dessutom blir roligare att skriva om vi vet att läsarna blir nöjda. (Arbetsmiljöverket)

De här olika typerna av förståelse har jag räknat som olika i min genomgång, och tillsammans skulle de bli den typen av motivering som inträffar flest gånger. Men då de olika skrivhandledningarna uttrycker det olika ville jag inledningsvis inte föra ihop dem i analysen. Att läsaren ska bli nöjd och har rätt till lätttillgänglig information tycker jag är något annat än organisationens behov av att nå fram.

Resten då?

Titta ett tårtdiagram!

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 22.18.57

Här följer en lista på motiveringar och antalet gånger de används i skrivhandledningarna:

  1. Språklagen, 14 gånger
  2. Läsaren ska förstå, 10 gånger (se ovan för träffar på under-teman)
  3. Skapa förtroende (8 gånger)
  4. Demokrati och att slippa besvara frågor (6 gånger)
  5. Spara tid och spara pengar (5 gånger)
  6. Underlätta skrivandet (4 gånger)

På 1, 2 eller 3 gånger vardera finns:

  • Arbetstillfredsställelse
  • Gör skrivandet roligare
  • Påverka bilden av organisationen
  • Framstå som professionella
  • Bra service
  • Rättssäkerhet
  • Hjälpa läsaren att utveckla sitt språk
  • Enhetligt språkbruk
  • Smörjmedel (oklart för vad)

Jaha nurå?

Vad ska det här va bra för? Vetefan.

Jag tycker det är ganska tydligt att motiveringarna samspelar med mer allmänna moraliska värden. Att läsaren ska förstå är som synes viktigt, och specificeras på olika sätt. Det går att tolka på två sätt. Det positiva sättet är att det anses så viktigt att det får ta upp stor plats och lyftas ur olika vinklar. Det negativa sättet är att tydlighet till läsaren inte är i sig ett tillräckligt etablerat egenvärde utan vinsterna måste specificeras. Demokrati å andra sidan tas för givet är något positivt.

Det som händer nu är att jag, och förhoppningsvis ni läsare, funderar över om det här är rimliga moraliska värden. Hur är det egentligen med tid och pengar (som alltid står tillsammans förresten), är det moraliskt riktigt att spara tid och pengar? Vems pengar? Betyder resultatet att rättssäkerhet är mindre viktigt än att skapa förtroende, och går vi med på att så skulle vara fallet? Är det något som saknas helt i listan?

Jorå. Det här var bra för nu vet vi hur diskursen om klarspråk skapas i skrivhandledningar, som ju är ett av klarspråksarbetets främsta verktyg.

”Legitima språkråd” i DN

1385563_10152409458556149_7862244850907745820_n

Min uppsats blev omskriven i DN häromsistens, i Patrik Hadenius spalt. Där hamnade fokuset på den delen av mitt resultat som pekar på att språkvårdarna väger argument om jämställdhet tyngre än de om språktradition.

Även språkvårdare tar till ideologiska argument” heter krönikan och publicerades i pappersformat 5 oktober 2014.

Det är ju förstås oerhört roligt att bli omskriven för mina prestationer på det här viset. Först SvD och nu DN. Jag väntar ivrigt på Sydsvenskan.

Uppsatsen heter Legitima språkråd och finns på Diva, och innehåller oerhört lättsmälta sammanfattningar.