Sista tal­upp­gif­ten i reto­rik­kur­sen var att hålla ett argu­men­te­rande tal på fyra minu­ter. På fyra minu­ter hin­ner jag inte avhandla femi­nism, fat­tig­dom eller bankvä­sen­dets omo­ral. Istäl­let valde jag ett mindre ämne, som del­vis hand­lar om min syn på språk­vård och språk­kon­sul­teri. Min klass­kom­pis Sofie har också blog­gat sitt tal.

Det här var det jag sa:

Hej jag heter Malin Born­höft och jag är språk­vår­dare. Jag ska idag tala om något jag tyc­ker myc­ket om: uttalsnära stav­ning och smör­deg till frukost.

Alfa­be­tet är ett under­verk. Varje bok­stav har ingått ett äkten­skap med ett eller flera ljud, som gör dem lätta att tyda. Från enbart text kan vi uttala konst­när­liga kru­mer­lurkre­a­tio­ner som: kil­je­kli kor­sakrom går att läsa enkelt trots att jag ald­rig stött på dem innan. Det här leder också till att vi kan säga ”Det sta­vas som det låter”. Det är en prin­cip som jag tyc­ker att vi borde använda oftare.

Våra svenska bok­stä­ver har ibland gift sig med andra ljud än deras uthemska nam­nar: vi utta­lar Zäta som [s], medan eng­elsk­ta­lande tonar sina: [z]. För att inte tala om fran­so­serna: de utta­lar E-A-U-X som [å]. Hm.

Vi tyc­ker om både ang­lo­sax­erna och fran­so­serna ändå, och inspi­re­ras av dem. Vi tar in möb­ler och kul­tur, drin­kar och fika­bröd från dem, och får då med orden för dessa. Våra nor­den­liv vore fat­tiga utan eng­elsk bas­ket, klub­bar och team, lajv­mu­sik, rock och sex. Våra nor­den­liv vore fat­tiga utan franska gar­di­ner, para­soll, och balett, fåtöl­jer, byråer och etikett.

En svensk läsare, som är kom­pis med alla de svenska gifta bok­stavs­pa­ren kom­mer att läsa det franska ordet [f-a-u-t-e-u-i-l] just så. Anpas­sat efter vår stav­ning blir det istäl­let just fåtölj: det sta­vas som det låter. Den svenska läsa­ren slip­per också för­söka min­nas den franska stav­ningen, med alla dess voka­ler. Hen kan skriva ordet som det låter.

Javisst! Så klart, det heter ju fåtölj på svenska säger ni.

Jag heter Malin Born­höft och är språk­vår­dare, och jag äls­kar kroasanger. Jag äls­kar hur de smu­lar, och jag äls­kar dem med smör, och jag äls­kar dem med cho­klad och jag äls­kar dem med mar­me­lad. Jag är språk­vår­dare och äls­kar kroasanger men kan inte stava till det. Det blir cr-oa-ss-aint-cro-i-ssant. Jag kan inte hel­ler uttala det på franska med en ordent­ligt nasal sista­vo­kal, men ni för­står mig ändå: kroasang.

Jag öns­kar att jag fick stava kroasang som det låter. Ja, med ett K, med ett N-G. K-r-o-a-s-ang.

Jag öns­kar att det var fritt fram att stava som det låter, att använda mig av alla dessa äkten­skap. För när jag säger kroasang talar jag svenska. När jag skri­ver kroasang skri­ver jag på svenska. Min franska är mini­mal, så var­för ska jag ens för­söka? Dess­utom för­står läsa­ren direkt hur hen ska uttala ett nytt ord, när det är skri­vet på svenska.

Jag öns­kar att språk­vår­den tar det här ste­get, för alla oss som inte kan stava till kroasang. Jag öns­kar att språk­vår­den arbe­tar för alla oss som kan stava utmärkt, men inte kan någon franska. Jag öns­kar att språk­vår­den, att ni, kära klass­kam­ra­ter, kom­mer stå jämte mig och äta kroasanger och före­språka en genom­gå­ende svensk stav­ning: för att det fun­ge­rar. För att det är enkelt. För att det går att uttala. För att det visst kan sta­vas som det låter.

Tack för mig.

Så, kan du stava till kroasang?

Jag var på mat­mäs­san Mitt kök på Älv­sjö­mäs­san i hel­gen. Myc­ket vin, lite mat. Och en del te. Jag köpte, bland annat, hem ett paket chaite, alltså svart te kryd­dat med ”tra­di­tio­nella indiska kryd­dor”. Det sma­kar te och pepparkakskryddor.

I sko­lan har vi pra­tat myc­ket om hur eng­els­kan är cool, häf­tig, ett sta­tus­språk. Nu kan det myc­ket väl vara så att vi har fått ter­men chai från eng­els­kan, via hippa svens­kar som dric­ker chai­latte på Star­bucks i New York, inbil­lar jag mig. Men ett eng­elskt ord är det inte. Chai, i olika stav­ningar, bety­der på många plat­ser, där­ibland Indien, bara te.

Te odlas och impor­te­ras ju tra­di­tio­nellt från just Indien, Kina och övriga Syd­osta­sien. Det är helt enkelt där de kan te. Där­för blir det inte ett eng­elskt ord som vi tar in, utan ett indiskt, för när det gäl­ler områ­det te så är indiska ett statusspråk.

Snar­likt är det klas­siska exemp­let på senapskål som vuxit som ogräs här uppe i nor­dan­län­derna i alla tider, jäm­fört med den exo­tiska ruc©olan från mati­do­len Ita­lien. Och så slår för­sälj­ningen efter namn­by­tet i taket. Det är på sin plats med en liten gar­de­ring här, många häv­dar att det inte är samma växt utan två olika underar­ter. Det finns, så klart, en face­book­grupp för alla de som före­drar senapskå­len fram­för ruccolan.

Så min fråga är helt enkelt, skulle vi dricka chaite/latte om det hette pepparkakste/latte?